"Oj oj oj", säger en äldre herre bakom mig i salongen efter att ensemblen med Loa Falkman i spetsen sjungit slagnumret Vår bästa tid är nu. Det är bara att hålla med, sången med sitt livsbejakande innehåll och storslagna framförande sammanfattar hela La Cage aux Folles och är kvällens höjdpunkt. Föreställningen startar annars trögt för att ta verklig fart efter paus.
Det har förstås flutit mycket vatten under broarna sedan musikalen hade urpremiär i USA 1983, just då aids-epidemin slog ut för fullt. Det är länge sedan det var riktigt kontroversiellt att visa bögar och män utklädda till kvinnor, åtminstone i Sverige. När pjäsen skrevs - och utspelas - i mitten av 70-talet på Rivieran var det en helt annan sak. Men att predika tolerans kan förstås aldrig göras för ofta. Det är även nyttigt att så tydligt se hur liten skillnad det är mellan könen. Lite smink, en annan gångart och vips, mannen blir kvinna.
Kvar finns också en berörande och finstämd berättelse om kärlek, rätten att få vara som man är och en praktfull show. Sedan är det en annan sak hur mycket man går i gång på just balett med kvinnoklädda män. Dansnumren är också tämligen traditionella om än skickligt utförda, kostym och dekor likaså. Musikalen saknar - i likhet med andra stora musikaler som till exempel Evita och Cats - flera sångnummer att minnas, det blir i stort sett ovan nämnda Vår bästa tid är nu.
Rollen som transdivan Zaza/Albin är mest förknippad med Jan Malmsjö i uppsättningen 1985. Men Loa Falkman har ju i roll efter roll visat att han är snudd på lika bra skådespelare som sångare så han axlar ansvaret fullt ut. Han blir precis så både ynklig och grandios som Zaza ska vara, lika manlig som Albin kan vara. Loa Falkman är helt enkelt oemotståndlig i sin rolltolkning.
Han har också en bra uppbackning i partnern Georges, förträffligt gestaltad av norrmannen Sven Nordin. Denne är i stor del lika mycket musikalens motor som Loa Falkman, om än inte lika flamboyant. Deras samspel gör att man utan vidare tror på den långvariga kärleken dem emellan, vilket utgör den största behållningen av föreställningen.
Det blir en hel del av förväxlingsfars av gammaldags snitt, en del roliga scener där främst Per Andersson briljerar som uppassare/uppasserska, inte sällan på rullskridskor och Suzanne Reuter gör en Suzanne Reuter.
Som helhet en sevärd föreställning, dock utan större överraskningar.