Lyckade operaparodier

Verdis operor kan beskrivas som känsla kondenserad till musik. Det är känslorna som är viktiga, handlingen är oväsentlig - nästan. Verdi var engagerad i politik, litet grann åtminstone, och till exempel Fångarnas kör användes i hans samtid i politiskt syfte. Men hans operor är ändå de svallande känslornas sfär. Rigoletto handlar om åtrå, hat, kärlek, hämndlystnad, förtvivlan, och utsvävningarna och hovintrigerna i Mantua är bara duken mot vilken känslorna projiceras. Kan man ändå använda operans handling - utan det mesta av den känsloladdade musiken - som ram för en diskurs om sexualiteten i vår tid? Det gör stadsteatern när man sätter upp Rigoletto - djurisk åtrå.

Pjäsens handling följer operans, men avbryts med jämna mellanrum av att skådespelarna stiger ut ur sina roller och på ett ganska akademiskt vis diskuterar könsroller och manlig och kvinnlig sexualitet. Oftast sker det med den amerikanska kulturikonen Camille Paglias ord, någon gång får markis de Sade och Freud också höras. Publiken skrattade igenkännande åt gamle Freuds teorier om penisen men var, tycker jag, en smula avvaktande inför Paglias provocerande idéer om pornografi, kön och våldtäkt.

Pjäsen vill så mycket på en gång och hinner med det mesta. Den försöker sudda ut gränsen mellan könen genom att låta kvinnor uppträda i mansroller samtidigt som män uppträder i kvinnokläder. Alla bär högklackade skor och strumpbyxor, i dag kvinnokläder men vid hertighovet i Mantua en självklar del av mansdräkten. Den prövar olika genrer: experimentell politisk teater, absurd fars, studentspex - ibland är det också opera. Den låter Paglias kontroversiella idéer ge relief åt det som händer rollfigurerna och konfronterar det historiska dramats moralbegrepp med våra nutida. Låter det tråkigt? Det är det inte. Göran Engmans hertig är en roué som allt mer desperat söker den sexuella njutningen. Han excellerar med olika symboler för sin enorma potens. Kvinnorna faller märkligt nog för honom.

Gilda i Shima Niavaranis gestalt är en fantastisk oskuld i läderstövlar, med en pyrande sexualitet under ytan. Hon är som hämtad från ett amerikanskt undergroundmagasin. Frida Röhl som Rigoletto tar till vara rollens alla känslolägen och utstrålar omväxlande elakhet, omtanke, förtvivlan, vanmakt, hämndlystnad och förtvivlan igen.
Alla i ensemblen sjunger riktigt bra och det blir några lyckade operaparodier också. Den djuriska åtrån yttrar sig väl inte så konkret på scenen, utan bör uppfattas i enlighet med ett Paglia-citat: "Sex är den punkt där människa och natur möts, där moral och goda viljor dukar under för primitiva drifter." Med andra ord, åtrån får oss att tappa vårt moraliska fotfäste och bli som djur. Här blir operans befruktning av pjäsen verkningsfull.
Operans hertig är helt amoralisk och har alltså ingen moral att förlora. Han är ungefär lika oskuldsfull som Gilda, fast tvärtom, så att säga. Den omoraliske är Rigoletto som leder hertigen från den ena utsvävningen till den andra och pekar ut vem han skall förföra nästa gång, samtidigt som han hånar den olycklige fadern eller bedragne äkta mannen. Men han drivs inte av åtrå, han bara hatar alla andra som inte har en puckel som han själv.

Vilka är då offren för denna djuriska åtrå som pjäsen vill illustrera? Jo, kvinnorna, som låter sig förföras och förledas av sin åtrå (de kallar det gärna kärlek). Maddalena förmår sin bror att svika sin yrkesetik och mörda en annan person än hertigen som hon har förälskat sig i trots att hon bara känt honom någon timme. Gilda krossar sin far när hon ger sitt liv för att rädda den man som hon älskar trots att han svikit henne. Och för att riktigt markera poängen ger ytterligare tre kvinnor förutom Gilda i pjäsen sitt liv för att rädda den ovärdige hertigen.

Så männen är som de är, omoraliska drullar, och det är kvinnorna som får stå för moralen - om de klarar av att behålla den när deras åtrå sätter dem på prov. Jag tror Paglia och kanske också Freud skulle instämma i det budskapet. Gå och se pjäsen och bestäm själva vad ni anser om saken!

Lyckade operaparodier

Uppsala stadsteaters uppsättning Rigoletto vill så mycket och ­hinner med det mesta, skriver Per A F Åberg och rekommenderar ett besök på teatern.

Uppsala stadsteaters uppsättning Rigoletto vill så mycket och hinner med det mesta, skriver Per A F Åberg och rekommenderar ett besök på teatern.