Lysande iscensättning

Lars Norén har satts under lupp på senare år, inte minst av honom själv i hans rysansvärda En dramatikers dagbok och i pjäsen om 7:3 och morden i Malexander. Det må vara hur det vill med Noréns mänskliga tillkortakommanden men att han är ett dramatikergeni – därom råder inget tvivel. Inte minst efter fredagens premiär av Stillheten på Stockholms stadsteater.
Stillheten är en av Noréns tidigare självbiografiska pjäser och hör samman med de mer kända hotelldramerna Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud, båda uppförda på stadsteatern 2007, och som Norén fick sitt stora genombrott med på 80-talet. Den ännu opublicerade Stillheten är dock skriven senare men ligger i handlingen mellan de båda. Pjäsen hade urpremiär i Amsterdam och är inte något av Noréns flitigast spelade dramer.
Man skulle kunna kalla pjäsen Noréns egen Lång dags färd mot natt, vilket han själv också refererar till i pjäsen, och den utspelar sig under en het augustidag i Skåne. Yngsta sonen, som precis debuterat som författare, är hemma från mentalsjukhus och mamman, sjuk i lungcancer, får veta att hon bara har tre månader kvar att leva.

Det är en imponerande fingertoppskänslig och stundtals humoristisk iscensättning av regissören Eirik Stubø, och den fjärde Norénpjäs som han med framgång regisserar.
Stubø har tagit till vara varje drag av mänsklig skröplighet och bottenlös ensamhet. Allt drivet av en stark underliggande längtan efter kärlek och en önskan om att mötas trots familjens hjärteskärande oförmåga.
Redan i Sten Ljungrens första ord blir man varse regissörens och ensemblens absoluta gehör inför Noréns text. Det finns inte ett ord, inte en bokstav som skorrar i uppsättningen. Inte en död replik. Ändå finns det inte en pryl på scenen. Golvet är täckt av papper, av pjäsen. Texten naken i dessa fyra skådespelare. Allt är så absolut, så enastående gestaltat. Utan att överdriva så är detta bland det bästa som jag sett på en scen.
Michael Jonsson, som nyligen gjorde en övertygande rollprestation i stadsteaterns Pirandello, visar än en gång prov på scenisk exakthet. Här som den förlorade sonen, den unga och smått patetiska poeten (läs Norén) som brutit sig ur familjens destruktiva sköte. I den här pjäsen starkare och i tydligare konflikt med modern, vilket framför allt blir synligt i mammans kritik av sonens författarambitioner vilket skapat den definitiva brytningen dem emellan.
Magnus Krepper – som den äldre brodern och sin mors högra hand, härdad men samtidigt vingklippt  – i den bästa rolltolkning jag sett.
Katarina Ewerlöf som den kallt distanserade modern, bortanför allt, döende men fortfarande leder hon med en härförares stenhårda hand familjen mot undergången och sin egen grav.

Och så fadern, i Sten Ljungrens sublima gestaltning, så skör och så bruten som människa. Men fortfarande fäktande, med flaskan som försvar. Ett minnesvärt porträtt i en oförglömlig föreställning.
Maria Nyström
maria.nystrom@unt.se