Moraldebatt inleder teaterhösten
Regissören Mikaela Ramels sÀkra spÄrsinne leder skÄdespelaren Bengt Nilsson rÀtt in i det mÀnskliga och moraliska moraset i FÄngen pÄ Fyren pÄ Uppsala stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bengt Nilsson framstÄr i mycket som en absurd hjÀlte.
Foto: Markus GÄrder
Det hĂ€r Ă€r en recension. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
FrĂ„n början hade man försökt ligga lĂ„gt och inte lĂ„tsas om försummelserna. Efter Ahlmarks avslöjande förklarade man för honom det lĂ€mpliga i att ta tillbaka pĂ„stĂ„endena. Men uppgiftslĂ€mnaren framhĂ€rdade och dĂ€rmed var processen i full gĂ„ng. Det ena gav det andra. KvĂ€llstidningarna hakade pĂ„ och övrig press tillsammans med televisionen. PĂ„ arbetsplatsen förĂ€ndrades kamraternas attityder undan för undan. LĂ„s byttes ut. SĂ€rskilda direktiv utfĂ€rdades. SĂ„ smĂ„ningom hamnade Ahlmark i ett yrkesfack han saknade utbildning för, som reparatör pĂ„ en kassunfyr utanför Ălands södra udde. Det var dĂ„ han blev "fĂ„ngen pĂ„ fyren". I det rĂ€ttsliga efterspelet som fördes Ă€nda upp till Högsta domstolen vann dock den linje han företrĂ€tt frĂ„n första början. Sjöfartsverket blev dömt att betala vad grundstötningen kostat rederiet och samhĂ€llet.
För Anders Ahlmark sjĂ€lv var det dock en seger med mĂ„nga förbehĂ„ll. Och en dyrköpt sĂ„dan. Och frĂ„gan Ă€r om alltsammans var vĂ€rt det mĂ€nskliga pris som han vid en sammanrĂ€kning av alla delposter fick betala. Det Ă€r om detta den hĂ€r pjĂ€sen handlar, nĂ€r den skildrar förloppet i en tillbakablick, som inte minst lyfter fram den lilla mĂ€nniskans plats i en samhĂ€llsordning dĂ€r det Ă€r betydligt starkare krafter som styr. FĂ„ngen pĂ„ fyren har pĂ„ sĂ„ sĂ€tt blivit en pjĂ€s bĂ„de om hur ihĂ„ligt begreppet rĂ€ttsstat kan vara och om vilken mĂ€nniskosyn under sĂ„dana villkor som bestĂ€mmer frĂ„gorna om ont och gott, rĂ€tt eller fel. Och dĂ€r ingĂ„r ocksĂ„ en medieetisk diskussion med en syn pĂ„ journalisterna som "de mest trolösa som finns". Ăver huvud taget uppmĂ€rksammar förestĂ€llningen all den cynism som alltmer kommit att ersĂ€tta empatin, vilken i stĂ€llet blivit en bristvara i vĂ„r samtid.
Men allra mest handlar Malin Lagerlöfs pjÀs om det mellanmÀnskliga spelet pÄ en arbetsplats, dÀr nÄgon sticker ut frÄn mÀngden och dÀrmed upplevs bÄde som ett hot och som ett störningsmoment, som det gÀller att oskadliggöra. Det Àr ocksÄ detta som regissören Mikaela Ramel sÄ förtjÀnstfullt tagit vara pÄ nÀr hon lÄter det inre förloppet hos Bengt Nilsson, i rollen som Anders Ahlmark, avgöra skeendet. Och det som utmÀrker Nilssons gestaltning av huvudpersonen Àr i hög grad den kombination av ironi och behÀrskad vrede med vilken han försöker skydda sig mot omgivningen i den nedbrytningsprocess som pÄgÄr. Samtidigt som Nilsson vÀrjer sig genom att visa sig osÄrbar utÄt, blir den inre tilltagande svÀrtan alltmer uppenbar.
Vad det Àr frÄgan om Àr en mÀnniska, som förutom frÄgorna om skuld och de forna vÀnnernas svek, kÀmpar mot sitt eget sjÀlvtvivel och en alltmer vacklande jagstyrka i en undan för undan alltmer pressad situation. I det mÀnskliga och moraliska moraset blir han nÀrmast en absurd hjÀlte, en i raden av mÄnga i nutida dramatik. Visserligen har det gÄtt nÄgra Är sedan grundstötningen och Àven domstolsprövningarna efterÄt. Men Mikaela Ramel spÄrsinne har lett henne till det tidlösa i pjÀsen. Och med sÀker blick för vilka mekanismer som bestÀmmer i kÀnslolivets marginaler, ser Bengt Nilsson till att detta hittar ett fÀste ocksÄ i vÄr eget pÄgÄende hÀr och nu.
FÄngen pÄ fyren
Uppsala stadsteater, scenen Salongen
Manus: Malin Lagerlöf. Regi: Mikaela Ramel. SkÄdespelare: Bengt Nilsson.
Uppsala stadsteater, scenen Salongen
Manus: Malin Lagerlöf. Regi: Mikaela Ramel. SkÄdespelare: Bengt Nilsson.