Videon är inte längre tillgänglig
Mitt i premiären kommer nyheten: Den ryska presidenten har fått parlamentets klartecken att skicka trupper till Ukraina. Och den hårresande frågan: Står Europa inför ett nytt krig? I musikalklassikern "Cabaret" väntar de fortfarande på katastrofen, men anar. Den hotande skugga som ligger över Kit Kat Klub är djupt inskriven i det allmänna medvetandet, troligen i högre grad än själva handlingen.
Amerikanen Cliff Bradshaw anländer alltså till Weimarrepublikens frigjorda Berlin, för att skriva och leva. Det är en värld som snart ska gå under, men än så länge kan man låta köttet och ungdomen styra – och ingen personifierar den sturskt naiva hedonismen som nattklubbssångerskan Sally Bowles.
Tematiken med den spirande fascismen har ofta gjort "Cabaret" till ett tacksamt objekt för uppdateringar. Men Ronny Danielssons uppsättning på Uppsala stadsteater är traditionell, nästan nostalgiskt förankrad i originalets 1930-tal, med ett par viktiga blinkningar till vår egen tid. Godsvagnen som den avklädda ensemblen till slut kliver in har blivit – en container.
Länge dominerar dock lättheten, med halvlyckad situationskomik i replikerna och farsens lite tröttsamt smällande dörrar. Så plötsligt: en armbindel på den judiska förlovningsfesten, och en isande fosterländsk sång till den storm som ska komma. Några välkända takter ur Richard Wagners "Valkyrian" dånar över scenen och förebådar det allvar som präglar andra akten. Detta följer inte bara av världshistoriens och berättelsens logik, utan ger också föreställningen en helt ny nerv och närvaro.
Skådespeleriet är en återkommande svaghet i musikaler, och det gäller även här, med några undantag. Gustav Levin är nedtonat rörande som den judiske frukthandlaren Herr Schultz, med ett livsfarligt hopp som inte i går i kras ens när hans skyltfönster gör det: Han är ju tysk! Vad skulle de kunna göra honom? Babben Larsson är däremot lite för trött och nedspelad som hans älskade Fräulein Schneider – en besvikelsens Madame Thénardier som tar vad hon kan få i svåra tider.
Francisco Sobrador kämpar med den otacksamma rollen som den skrivande amerikanen, blott åskådare på en plats han när som helst kan lämna. Oscar Pierrou Lindén? som konferenciern symboliserar allt som de framryckande nazisterna hatar (homosexualitet, dekadens, tankens och kroppens frihet) och imponerar i akrobatisk närvaro, men han saknar den svärta som egentligen krävs för rollen.
Sally Bowles spelas regelmässigt av skådespelerskor som är betydligt äldre än rollens 19 år, och det är inget problem i sig. Men när Sarah Dawn Finer inledningsvis gör henne med ett slags övertydlig barnslighet blir det inte riktigt lyckat. Varför inte helt enkelt låta henne tolka en vuxen Sally, med naiviteten intakt? Men det är naturligtvis inte för sin karaktärskänsla hon har fått denna ikoniska roll, utan för en röst som bara kan beskrivas som vidunderlig. När Sarah Dawn Finer i slutscenen gråtkrampande sjunger om livet som en kabaré är det med en musikalisk fingertoppskänsla som ensam skulle kunna bära föreställningen.
Nu har hon dessutom god hjälp av en rytmiskt tajt ensemble som i de starka kollektiva scenerna på allvar visar publiken vad det innebär att dansa på randen av ett stup.