När dikt och liv blir ett

Det är inte bara varje teaterhändelses förutsättning, aktörernas möte med publiken, som fått bestämma Jonas Karlssons debut som scendramatiker. Också den grundläggande mänskliga grammatiken för kontakt, närhet och att bli sedd utgör utgångspunkten för pjäsen Nattpromenad, som i lördags kväll fick sin premiär på Stockholms stadsteaters Lilla scen.Resultatet har blivit en ordens teater där textens innehåll, skådespelarnas förmåga att ge innehållet röst och kropp och det som berättas svarar för merparten av teaterupplevelsen. Till det yttre skildrar pjäsen ett nattligt samtal mellan en man och hans hustru är på god väg mot 40-årsstrecket. Mannen har packningen färdig och är beredd att bege sig bort. Hustrun vaknar, frågar vad som förestår och visar sin oro. Under samtalets gång hinner åtskilligt avtäckas om de bägge kontrahenternas livssituation och syn på sig själva. Den halvannan timme som föreställningen varar lyfter på så sätt fram två människoöden hos vilka livet redan hunnit sätta en del spår.Det är också detta senare som regissören Emma Bucht tagit fasta på i sin instudering av pjäsen. Ungdomsdrömmarna ställs mot en betydligt bistrare verklighet och fantasierna om en tillvaro med helt andra förtecken utgör den oftast tillgripna säkerhetsventilen, när vuxenlivets krav och plikter blivit lite för tunga att bära.Så stannar pjäsförfattaren under handlingens gång till vid frågor som de grundläggande villkoren för känslan av att finnas till, språkets otillräcklighet till att förmedla upplevelser, en människas rättigheter och friheter eller en begynnande dödsmedvetenhet. Men också vid spörsmål som har att göra med vardagens rutin och leda och att vara trogen sig själv. Ordet livskris nämns i sammanhanget och kan nog vara en adekvat benämning för åtminstone mannens predikament.Men kanske ännu viktigare i den här föreställningen är lögnens förhållande till sanningen och glidningarna mellan fantasi och verklighet. Likaså den här och var oklara gränsen mellan mardrömmar och önskedrömmar. Det är inslag från hela detta vida fält som avgör pjäsens rörelser fram och tillbaka mellan närhet och avstånd, tillit och främlingskap. Och det är i dessa turer som uppsättningen får sin viktigaste, om inte alltid skönjbara dramatiska motor.Jonas Karlsson har sett till att det är subtila mekanismer i omlopp, något som regissören emellanåt avlyssnat med stor precision. Johan Rheborg är i rollen som Han framför allt vekhetens representant och den som uppvisar ett tydligt underläge mot livets många gånger starkare krafter. Där finns också en eftertänksam men samtidigt tvetydig känslighet som Rheborg fördelaktigt utvecklar till hela rollens stämton.Då är utgångsläget för Eva Röse i pjäsens kvinnliga roll av ett enklare slag. Inför risken att bli övergiven reagerar hon hörbart aggressivt, ställer frågor och försöker skapa klarhet. Men efter hand får hon fatt i både all inkapslad besvikelse, sorg och ensamhet, något som gör tonfall och minspel såväl som ögonrörelserna laddade av betydelser. Berättelsen om mannen som hon träffade på en konferens är ingen bekännelse utan snarare en till dikt kamouflerad beskrivning av hennes djupaste behov.På samma sätt som hela den här pjäsen uppehåller sig vid elementa som har med mänskliga möten att göra. Men överförda till teaterns uttryckssätt. När Eva Röses kvinna avslutat sin berättelse och Johan Rheborgs man förklarar att han iakttagit henne i dess slutskede, får också föreställningen sitt hela tiden innan dess förberedda lyft. Det är Eva Röses ansikte som synliggör denna förvandling. För några ögonblick finns där ingen skillnad mellan dikt och liv. Då visar teatern att den i sina bästa stunder är överlägsen varje annan konstart.Bo-Ingvar Kollberg