Det blev en ”gullig” föreställning enligt den sammanfattning som huvudpersonen själv gav från scenen efter avslutad föreställning. Han tyckte också att Uppsalapubliken var blyg men trevlig. Och helt lätt är det förstås inte trots decennier av presumtiv öppenhet att prata om sex. Jag tycker att Reginabesökarna skötte sig riktigt bra och det är alltid roligt att se en publik med mestadels 50-plussare som fnittrar som just pubertetsmogna tonåringar på sin första sexualundervisning. Det var bara att hålla med Sauk, det var verkligen ”sött” på något sätt.
Det är ett slags genial enkelhet över Wolfgang Weinbergers föreställningsidé, som tagits över hit från London av Sauk och Babben Larsson. Publiken får själva stå för en stor del av jobbet, hänfört dirigerad av magistern/gurun Sauk. Det mesta bygger på att den medverkar med svar – mestadels i form av organiserade hummningar – på olika närgångna frågor. Tydligast och roligast blev det efter paus då Sauk delade upp publiken i en kvinnlig och en manlig sida. Då släppte det loss ordentligt och känslan av roliga timmen i skolan förstärktes ytterligare.
I pausen hade publiken också fått skriva frågor och lämna in som sedan besvarades av gurun. Hur mycket av det som var autentiskt och hur mycket som alltid ingår kan man ju fundera över, men vi fick med oss viktiga saker som: ”är storleken eller handhavandet viktigast, kan man bryta av en erigerad penis, är män eller kvinnor mest benägna att vara otrogna, hur ofta har man sex, kan jag skaffa mig en yngre älskare vid fyllda 70, kan Gud se mig när jag onanerar, kan analsex hjälpa mot förstoppning”, o s v. . .
Det är bara att beundra Stefan Sauk som kunde hålla liv i hela det lite ojämna konceptet under nästan två timmar, och samtidigt hålla publiken i lagom strama ledband . I och för sig så är väl skämtande om sex i kamp med alkohumor det som vi mest ägnar sig åt, men det är en konst att hålla balansen. Föreställningen ville dock lite mer än bara locka till skratt, nämligen att faktiskt öppna upp runt hela det fortfarande anings tabubelagda ämnet, förvånande nog med det gigantiska utbud vi har. Det hela utmynnade föga förvånande i att vi ska kommunicera mer, bättre och tydligare. Men på vägen var det många skratt.
Visst blev det en del ”män är från Mars och kvinnor från Venus” över det hela. Men eftersom så många frågor ändå avgjordes av ”publikomröstningar” gjorde det inte så mycket. Kanske var det typiskt på något vis att det var en rejält mogen medelålders publik, undrar just hur den skulle fungera på yngre, lika gärna bättre som sämre.
På vägen fick vi också en rejäl dos av Stefan Sauks typiska gummiansikte och obetalbara plastik, parat med en osviklig känsla för dialekter och språkdräkt. Hans anekdoter och vändningar i sann stå-uppanda var egentligen allra bäst. Han verkade också verkligen trivas på scenen, trots ” den lite akademiska stelheten” hos publiken som han uttryckte.