Det är många delar som ska samsas i Joe Laberos senaste show ”Inferno”. Det blir nycirkus, old school-trolleri med korttrick, stå-upp och skräcktema med Mad Max-känsla. Riktigt alla delarna förmår han inte hålla ihop helt och föreställningen är ojämn.
Labero har en allt tuffare uppgift med sina shower. I takt med att vi sett alltmer av illusioner på tv och film så förväntar vi oss något alldeles oerhört speciellt när vi betalar stora biljettpengar och ska se något IRL, i verkligheten. Mannen bredvid mig skrattar inte en enda gång och applåderar heller inte. Men han är inte typisk, de flesta verkar tycka det är en riktigt trevlig kväll i magikerns sällskap.
Och jag tillhör de senare, om än inte okritisk. Som illusionist är han riktigt duktig. Han trollar inte precis bort typ en hel bil framför våra ögon men många andra tricks är fortfarande häpnadsväckande snyggt utförda. När han ”trollar” sig igenom en spegel för att sekunderna senare dyka upp längst upp bakom publiken är det så man kan tro på sagor. Svävande bord, itusågade medarbetare och olika utbrytarstunts känns bara helt naturliga.
Han har ju något av en vulgolook själv, som en tysk strandcharmör i något semesterparadis med sitt blonderade hår i presumtiv hockeyfrilla. Som illusionist måste man ju också avleda publikens uppmärksamhet och det gör han med en outsinlig svada. Ordvitsarna haglar och hade kunnat ha ransonerats. Man ser att han tycker att publiken är lite trög i början och han anstränger sig hårt för att få med den, vilket ändå lyckas bättre vartefter.
Hans kolleger denna gång är eldartisterna Burnt Out Punks, som får stort utrymme i showen. Förutom att kunna göra vad som helst där det ingår olika former av öppen låga är flera av dem synnerligen viga. Elin König Andersson tycks kunna göra vad som helst med sin kropp, och gör det. Det går bara inte att förstå hur en människa kan utföra sådana saker.
Musiken som hela tiden har en volym på gränsen (och ibland över) till det uthärdliga består av mestadels metal och hårdrock. Metallica, Massive Attack och Rammstein gör sig bra till det både bildliga och bokstavliga visuella fyrverkeriet. Inte för att showen helt levde upp till alla varningsskyltarna i starten men emellanåt kunde man vara rädd för att stadens fina Konserthus skulle få en sorglig ändalykt.
Som helhet är det en underhållande men kanske inte så överväldigande show. Men en stunds magiskt upphävande av vardagens tyngdkraft och fantasilöshet är inte illa det heller.