På scenskärmen visas hur en Carl-Einar Häckner i lotusställning åker på en turné runt världen. I Australien vänder den och han svävar tillbaka till Sverige och landar i Uppsala. Carl-Einar Häckner i lotusställning svävar sedan in på scenen och kör några fumliga trolleritrick med bollar och ringar. Och att han egentligen inte svävar utan har ett par fejkade ben på magen framgår tydligt.
Sedan kör han ett stå upp-nummer om hur han inte är en besserwisser utan låter bli att påpeka felet när hans flickvän tror att capricciosa är en pizza med mozzarella, parmaskinka och ruccola på. En gullig visa följer.
Carl-Einar Häckners hela metod går ut på att göra allt lite slarvigt, fumligt och fel. Innan man har kommit in i det och accepterat det är det ganska enerverande. Man vet ju att han kan trolla bättre, han borde kunna skriva bättre sånger och ha bättre tajming i skämten. En bit in i showen tar sig Swedish meatballs med lingon något och det handlar mest om att huvudrollsinnehavaren blivit varm och slänger in den nödvändiga hysterin i mixen. Häckner är bäst när han drar allt till sin spets och studsar runt som ett spralligt barn. Då lyfter från att bara var lite charmigt och gemytligt till att stundtals bli riktigt roligt och underhållande.
Det blir lite som att se en riktigt dålig komedifilm som till sist blir kul för att det är så absurt att några har ansträngt sig så mycket men misslyckats totalt. I Carl-Einar Häckners fall är dock allt meningen. Det ska vara utdraget, det ska vara halvdåligt, det ska skeva och vara snett och allt ihop blir ett slags allkonstverk, som lever mycket på Häckners charm men står sig hyfsat i sig själv också.
Man kan dock inte låta bli att fundera över hur flera av skämten skulle bli om en vältajmad komiker gjorde dem. Till exempel scenen när han försöker spela flygel med enorma notblad, som är fantastisk till en början, men rinner ut i sanden allt eftersom tiden går. I en show på över två timmar där varje del pågår lite för länge och där de flesta inslagen är mediokra blir det tröttsamt. Och det kan varken hysteri, Göteborgsdialekt eller charm råda bot på.