De klassiska sagorna lever kvar och återuppväcks då och då. Troligen för att det finns något i dem som håller över tid. Att ta en berättelse som Snövit, lägga till lite musik och pigga upp den med nya inslag kan låta som ett lättlagat recept på framgång. Men riktigt så enkelt är det inte. I denna nyskrivna familjemusikal som spelades på Konserthuset på söndagen hade man valt att fokusera på de stora gesterna i stället för att lyfta fram det lågmält sagolika. Varje känsla var stor och målad i grälla färger. Vi hade en pimpinett och överkänslig kung, en överelak vampig styvmoder klädd i svartlila skräckkitsch och en käpphästridande prins i pottfrisyr. Bäst var de rumpnisseliknande dvärgarna som alla hette Konrad och där humorn kändes på sin plats. Och så förstås Snövit; söt, rar och skönsjungande. Det hela fungerade som fnitterframkallande underhållning för stunden, men saknade något att bära med sig efteråt.
Den nyskrivna musiken av Martin Landh fyllde alla yttre kriterier för musikallåtar. Storslagna ballader, teatraliska uttryck och maffiga körer. Men själva innehållet verkade ha glömts bort och texterna var ibland riktigt dåliga. Den enda melodi som ringde i mitt huvud när jag gick därifrån var dvärgarnas housedans. Men så var det kanske för att den spelades inte mindre än fyra gånger.
Alla skådespelare gjorde sitt jobb och både spelade och sjöng så att det stod härliga till. Men Robert Dröses manus lämnade inte mycket till övers för gestaltning. Till och med drottningen, skickligt spelad av Anna Norberg, blev till slut lite tröttsam med sina ondskefulla skratt och sin desperata jakt på att få vara vackrast. Hon skrek ju så högt första gången att det liksom inte blev något över till de andra scenerna. Själv satt jag mest och undrade när hon skulle tappa rösten. Snövit verkade bygga på föreställningen om att barn inte förstår det subtila, inte kan läsa mellan raderna eller ana känslostämningar.
Att humorn går hem hos barnen går inte att ta miste på, och det finns flera tillfällen även för vuxna att skratta. Nutida referenser till Gangnam style, Per Gessle och dagens familjelösningar smygs in och har absolut sin charm. Föreställningen gör dock anspråk på att vara mer än en humorshow (om detta talar biljettpriserna)och det lever den tyvärr inte upp till.