Poetisk Levengood i Universitetsaulan

Mark Levengood är lågmält rolig på ett lättsamt, poetiskt vis och Per Texas Johansson skapar stämning oavsett vilket instrument han spelar på, skriver Susanne Sigroth Lambe

Foto: Scanpix

Teater & musikal2009-11-01 13:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Scenen i Universitetsaulan påminner om ett palats i Fjärran Östern när Mark Levengood gör entré i grå glitterjacka. Ljussättningen målar klara färger långt upp på det välvda, bladmönstrade och gyllene universitetstaket. Likt en Scheherazade berättar han historier, som visar sig hänga ihop.

Men hans sagolika väv består mer av familjära och humoristiska anekdoter från finsk uppväxt på sextio- och sjuttiotalet än blodiga sagor med rövare och prinsessor. Det är mormor, farmor och mamma som ofta är huvudpersoner i hans berättelser. Starka kvinnor längs en skala av kärvhet och klarögdhet, alla rappkäftade och egensinniga. Själv är han en liten kille med alldeles för stora glasögon, det kan man se på ljusbilder som visas på värsta föredragsmanér. Men det är ljusbilder som inte alltid är så stilla. De visar till exempel jordklotet med många fasetter som snurrar i allt snabbare takt och ögon på såväl grodor som personer som blinkar åt oss i publiken.

Musikern Per Texas Johansson tycks kunna spela stämningsskapande på det mesta, som saxofon och såg. Han är helvitt sjukvårdsklädd och Mark Levengood kallar honom syster Per därför att han också är utbildad sjuksköterska. I en stund av självironi får han honom att bjuda publiken på "valium", små rosa halstabletter. Detta för att vi ska stå ut när Mark Levengood, ska spela cittra. Nåja, just den stunden är inte någon höjdpunkt i föreställningen.

Under klassisk biofilmlängd, en timme och fyrtio minuter, är annars Mark Levengood lågmält rolig på ett lättsamt, poetiskt vis. Han driver lite med våra fördomar om finländares sinnelag och kryddar sina historier med fylla, mörker, självmord och kyla, finska kärva barnprogram och egna tillkortakommanden i kontakten med kungligheter. Man kan bli lurad av hans vänliga och leende sätt. En och annan hulling döljer sig bakom hans mjuka skämtande på sjungande finlandssvenska. Och en och annan ångestfylld avgrund. Men det finns något trösterikt i Mark Levengoods berättarmys, en känsla av att det går att möta en ständigt föränderlig värld med tillit. Det är gott nog att ta med sig ut i höstmörkret.
SHOW
Mark Levengood och Per Texas Johansson
Universitetsaulan
Lördag