Priset för biståndet

Biståndsarbetarna betalar ett högt pris för sitt engagemang om man får tro Astrid Saalbachs pjäs Rött och grönt som nu ges på Stockholms stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg om en hårt slående föreställning.

Helena af Sandeberg och Susan Taslimi i Rött och grönt.

Helena af Sandeberg och Susan Taslimi i Rött och grönt.

Foto: Anja Olofgörs

Teater & musikal2010-03-18 15:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Biståndet är knappast längre någon valfråga. Snarare en av alla parter accepterad post i budgetpropositionen. Förutsättningar för att u-hjälpen skall hamna i hetluften igen finns dock i uppsättningen av danska Astrid Saalbachs drama Rött och grönt, som nu ges på Stockholms stadsteater. Det här är politisk teater med förbindelsetrådar till genrens högkonjunktur på 1970-talet. Lars Östbergh har skapat en scenografi som gör förloppet tillämpbart överallt där något i-land i bästa välmening sträcker ut en hjälpande hand. Biståndets inriktning är ett framträdande diskussionsämne. Men Saalbach lägger tyngdpunkten ännu mera på vad som händer med funktionärerna. Både då de som nya i gamet möter utmaningarna ute på fältet och när de efter ett antal år sjunker ner i liknöjdhet. När idealismen falnat, ledan sätter in och huvudintresset flyttas över till de lokala tennisbanorna.
Hugo Hansén lägger i sin regi inga fingrar emellan för att dämpa effekterna av denna hårt slående debattpjäs om värdefrågor och dubbelmoral. Rollerna representerar med förtjänstfull åskådlighet olika reaktionsmönster vid mötet mellan förväntningar och tillrättalagda bilder hemifrån. Med en verklighet av helt annan beskaffenhet. Pjäsen beskriver jagförsvar som gått i baklås och en tillvaro som ingen av biståndsarbetarna har mentala förutsättningar att klara. Bäst lyckas Sofi Helledays Lilli i sin anpassning till det främmande landet. Hos henne finns en inre kyla som utvecklats till ren självbevarelsedrift. Joel Spiras Morten balanserar mellan förakt för dem han skall hjälpa och en ännu inte utplånad oskuldsfullhet.
Hanna Malmbergs Kristina reagerar med hysteriska utbrott men har hos den ungdomliga idealismen sin mest uthålliga bundsförvant. Helena af Sandeberg som Petra samlar sina besvikelser på hög och lever under ett konstant övertryck. Jacob Nordensons Manne har erfarenhet av biståndsarbete från flera världsdelar. Trots masken av blaserad cynism kan han dock inte dölja den brutna man han blivit. Så blir det frågan om vad vistelsen i behövande landet och arbetet där gör med människorna och det pris de får betala pjäsens tänkvärda facit. Här finns incitament till en ny biståndsdebatt!
Bo-Ingvar Kollberg
bo-ingvar.kollberg@unt.se
Stockholms stadsteater, Bryggan
Rött och grönt av Astrid Saalbach.
Översättning Per Lysander och Sofi Meijling. Regi: Hugo Hansén