Publikfriande 80-talsfest

Det enda man kan vara säker på när det gäller trender är att de kommer tillbaka. Oftast gör de det i tjugoårscykler. Därför är 1980-talet fortfarande det hetaste decenniet just nu och uppsättningen av musikalen Footloose är bara en av många bekräftelser på att inget från den tiden längre är tabu, inte ens chockrosa cykelbyxor.
Footloose var, tillsammans med bland annat Flashdance och Dirty dancing, en av de dansfilmer som verkligen definierade 80-talet. Därför blir också musikalversionen en skamlös orgie i den neonupplysta och plastiga ytlighetsfest som dåtidens ungdomsgeneration hängav sig åt efter att ha genomlevt ett politiserat, gulbrunt och flummigt 70-tal.
Footloose bjuder dock på betydligt mer än bara tacksamma nostalgipoänger. Framför allt är den en snabbfotad, vältrimmad och explosiv musikal med imponerande individuella prestationer. Den energi som föreställningens ena affischnamn, popstjärnan Måns Zelmerlöw, utstrålade låg ibland nära det omänskliga.
Efter att ha gjort bejublad entré på en mullrande motorcykel kastade han sig ut i ett aggressivt och testosteronstint sång- och dansnummer som närmast kan liknas vid en militär drill med homoerotisk knorr. Det publiken fick höra var en av 80-talsdiskons främsta klassiker, Michael Sembellos högenergiska hit Maniac, elegant översatt av Ingela "Pling" Forsman. Att låten i själva verket är hämtad från filmen Flashdance kunde man överse med. Den kändes ändå gjuten i sammanhanget.
Kvällens största stjärna var emellertid inte kändisen Zelmerlöw utan huvudrollsinnehavaren med det anonymt klingande namnet Peter Johansson. Med sin varma sångröst, stabila skådespeleri och akrobatiska danssteg personifierade han den komplette musikalartisten.
Historien om den hårt hållna pastorsdottern som trotsar småstadens inkrökta moraluppfattningar och smyghånglar med traktens stygga pojke är förutsägbar. Men den har samtidigt en inneboende laddning som det går att hämta mycket dramaturgisk kraft ur.
När de snipiga och gammalreligiösa representanterna för vuxenheten slutligen tinar upp och erkänner ungdomarnas behov av att festa och dansa infinner sig en tillfredsställelse lika vältajmad som ett skickligt kalkylerat Hollywoodslut.
Under Stockholmspremiären resulterade detta till och med i att hela publiken stod upp i bänkraderna och dansade, som under en febrig rockkonsert. Ett tydligare kvitto på en musikalsuccé går knappast att uppbringa.

Björn Lövenlid

Publikfriande 80-talsfest

Musikalen Footloose ligger inte bara rätt i tiden. Den har också alla förutsättningar som krävs för att bli en publiksuccé, konstaterar Björn Lövenlid.