Ragnarök sluter ringen

Arbetet med att sätta upp operahistoriens mäktigaste verk och därmed ersätta Folke Abenius och Jan Brazdas cykel från sextiotalet inleddes med Rhenguldet 2005, fortsattes med Valkyrian och Siegfried 2006 och fullbordades i lördags nästan precis ett år senare med det kulminerande och omfångsrikaste musikdramat av dem alla, Ragnarök. Märkligt nog på året hundra år efter det första framförandet av Ragnarök på nuvarande Operan.
Ett operaåbäke med en total speltid på uppemot arton timmar kräver i det närmaste omänskliga resurser avseende sammanhållna visioner och koncept. Inte ens Wagner själv lyckades upprätthålla den fulla konsekvensens kontinuitet under verkets tjugoåttaåriga tillkomsthistoria och det vore orimligt om inte även en regissör påverkades och utvecklades under arbetets gång. Holms början i Rhenguldet placerade handlingen i Wagners egen tid och inledde med ett ganska oförbindligt och sagomässigt anslag - tydligast markerat av de till Elsa Beskows tanter associerande Rhendöttrarnas torrsim i museet med diverse Wagnerartefakter - för att efter hand ge skeendet möjlighet att skruvas åt och svartna ju närmare vår egen tid vi kommer.

Tendensen var till en början påtaglig men kom efterhand att luckras upp av diverse distanserande påfund som stundom fick åskådaren att fundera över hållfastheten i den övergripande visionen: att Holm är en överlägsen personinstruktör framkom i ett otal exempel som lyfte fram samspelet mellan personerna och innebörden av deras relationer, men också att han fallit till föga för ingivelser vilkas bärkraft han överskattat. Ännu i Valkyrian, där känslor och relationer dominerar den dramatiska utvecklingen kändes Holms tolkning övertygande och drabbande, för att i Siegfried lämna plats för mera bisarra och distraherande infall. Även om Holm i många avseenden följt Wagners anvisningar fick vi där t ex Fafners djupa skog ersatt av en bakgård och draken själv med en tivoliutropare. Förvisso måste vissa av de märkligare inslagen läggas tillrätta för att beröra en modern publik, men en genuin Verfremdungsteknik måste fördjupa upplevelsen utan att samtidigt trivialisera.
Liknande inslag finns nu också i Ragnarök. Inte minst har Holm tagit filmen till hjälp och projicerar och kommenterar skeendet på en stor filmduk kringgärdad av Bente Lykke Möllers monumentala rektanglar som nu liksom tidigare inramar och stänger rummet mot omvärlden. Greppet känns inledningsvis smått genialt men drivs måhända ett varv för långt - det är förståeligt att många problematiska situationer på detta sätt låter sig hanteras. De återkommande svartvita sekvenserna associerar till stumfilm och ger åskådaren en rad tidsanknutna associationer. Likt journalfilmer spelas tidigare scener upp när de har relevans för handlingen och fungerar samtidigt som en välkommen påminnelse för den publik som sett den tidigare delen av tetralogin för ett eller flera år sedan. Världen utanför blir ibland tydligast och hotfullast i minnet och på film medan den konkreta, begränsade och privata spelplatsen bokstavligen fokuseras av den fysiska scenen.

Därmed får åskådaren förlika sig med att en biografsalong utgör navet för de i övrigt med rekvisita spartanskt utrustade scenerna i Ragnarök. På sin eldomgärdade valkyrieklippa väntar Brünnhilde på Siegfried medan hon tittar på film, Siegfrieds resa utmed Rhen illustreras i vackra naturbilder, de fortfarande obegripligt osexiga Rhendöttrarna fortsätter sitt torrsim och sina fnittriga djupdykningar i biosalongen medan filmen får stå för vattnet, den för Siegfried så ödesdigra jaktscenen med jägarna utspelas också på biografen - sin ungdomsberättelse levererar han som en entertainer. Det kan inte hjälpas att det ibland uppstår slitningar mellan den högstämda musiken, den upphöjda innebörden och den triviala iscensättningen. Något som säkert Holm varit medveten om när han avsiktligt förminskat dramat.
Holm har sagt att han ser relationen mellan dottern Brünnhilde och fadern Wotan som den grundläggande idén i verket. Tydligt manifesteras detta i den vackra slutcenen, där filmmediet också fungerar som bäst: Brünnhildes bål flammar i bakgrunden och övergår omärkligt i den översvämmande Rhen för att avslutas med Wotans tärda men försonade ansikte som slutligen bränns sönder framför den heta projektorslampan. Men någon värld som störtar samman får vi bara höra i musiken.

Följaktligen skruvas inte heller handlingen åt lika mycket som man förväntat sig av de tidigare delarna, och i det avseendet är Holms Ring en besvikelse: det stora förlorar sig litet för ofta i det lilla och man drabbas inte av mer än den undersköna musiken. Tiden tycks av dräkterna att döma nå in i 1900-talets katastrofer, från den inledande biedermeierkostymeringen till världskrigens sentida hattmode och trenchcoat. Frågan är om vi når fram till nuet, de många brännande paralleller som finns till trots?
Men personregin når långt, och i Ragnarök imponerar många i den jämna och högklassiga ensemblen. Inte minst gör Gabriel Suovanen ett sensationellt genomarbetat porträtt av den degenererade gibikungen Gunther, tätt sekonderad av Lena Nordins syster Gutrune: raffinerade studier i mänskliga tillkortakommanden. Katarina Dalaymans Brünnhilde - den verkliga huvudpersonen - firade triumfer både vokalt och i sin identifikation med Wotans starka älsklingsdotter som till sist tänder bålet och möjligen också hoppet om en ny och bättre värld. Lars Cleveman som med kort varsel fick ersätta en indisponerad Pär Lindskog befäste sin karriär som pålitlig slitvarg som frejdig Siegfried, ännu dock litet stel i mimiken i sin lätt Putin-liknande framtoning. Publikfavoriten Hans-Peter König dominerade stort som handlingens väldiga onda genius Hagen.

Gregor Bühl dirigerade Hovkapellet med stor auktoritet. Wagners oförlikneliga instrumentation lyftes känsligt fram i ofta ovanligt långsamma tempi samtidigt som den fulla orkesterklangen - även de nytillverkade tjurhornen med sina suggestivt brutalt brustna klanger i andra akten! - obehindrat fick välförtjänt spelrum.
Kungliga Operans Nibelungens ring är därmed sluten. Hur den förnyade helheten verkar får vi se när alla de fyra delarna så småningom spelas såsom Wagner har avsett, med kort tid mellan verken. Tills vidare: mycket finns att säga, det mesta förvisso osagt.

Ragnarök sluter ringen

Så har då Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm enligt egen utsago lämnat sitt långvariga men njutningsfyllda purgatorium i Infernos nionde krets: Wagners tetralogi Nibelungens ring är sluten på Kungliga Operans scen.