Redan under det tjuvstartade jubileumsåret (Verdi föddes 1813) råder det högkonjunktur för tonsättaren. Nyligen hade en högintressant uppsättning av den hos oss ovanliga Luisa Miller premiär i Malmö medan vi i Stockholm får nöja oss med repertoaroperan Maskeradbalen, anmärkningsvärt nog i dubbla versioner. Folkoperan spelar sedan en tid Melouani Melanis splittrat dekonstruerade tolkning och Kungliga Operan följer nu upp med en mera konventionell iscensättning signerad Tobias Theorell.
Var insceneringen på Folkoperan förnyad intill oigenkännlighet är Operans desto tydligare. Maskeradbalen intar onekligen en särställning på den kungliga scenen: på exakt samma plats i det gustavianska operahuset mördades Gustav III 1792, och sedan 1958 har Lindegrens och Genteles läsning hört till operavärldens ikoner. Nu är Verdis opera i sig komplex och fokuserar egentligen mera på passion och privata känslor än på kungen (handlingen har därför kunnat modifieras allt efter yttre omständigheter), dessutom är blandningen av historiska och fiktiva personer ett problem i sig.
Theorell berättar dock med tydlig dramaturgi rättframt och klart, det är nästan så att man saknar en djupare problematisering av någon av de många tänkbara aspekterna. Sekonderad av Magdalena Åbergs sparsmakade, möjligen lågbudgeterade men likaså tydliga scenografi, Roine Söderlundhs genomarbetat tidlösa koreografi och Annika Brandts textade översättning skapas en stramt sammanhållen och ofta visuellt vacker föreställning.
Theorell utgår från Verdis Bostonförlaga men har gett personerna originalversionens ”svenska” namn. Tiden är huvudsakligen Gustav III:s teatraliska och lätt stiliserade, även om just galgbacken förlagts till vår egen tid, något som ger en klaustrofobisk känsla och möjliggör effektiva entréer från hissen i fonden. Kanske söker Theorell en anknytning också till en nutida ”maskerad” problematik, men greppet förblir oklart i den annars så överskådliga tolkningen.
Under Pier Giorgio Morandi får Hovkapellet både sting och melodisk lyster. Kungen sjungs av Andrea Carè med stort engagemang och exemplarisk virilitet, något som krävs för att svara mot de starka känslorna visavi den likaså mycket övertygande Emma Vetters Amelia. Även hennes man, för enkelhetens skull och med förenklad dramaturgi kallad Anckarström och inte som hos Lindegren greve Holberg, görs träffsäkert och med dramatisk pondus av Fredrik Zetterström. Susanne Resmarks dystert suggestiva gestaltning av spåkvinnan Ulrica balanseras av Marianne Hellgren Staykovs desto livfullare kammarpage Oscar.