Regissören Sisela Lindblom har genusperspektivet som signum
Sisela Lindblom tänker ofta på vad hon vill syssla med i framtiden. Skriva, det vill hon alltid göra, i någon form. Men just nu är det teaterpremiären som upptar tankarna, nu tänker hon bara på att det här måste gå bra.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är några dagar kvar till urpremiären av pjäsen Blondiner, hennes första egna pjäs sedan hon började som konstnärlig ledare på Backstage på Stockholms stadsteater i maj förra året.
Sisela Lindblom är utbildad skådespelare. För tolv år sedan var hon nyutexaminerad från skådespelarprogrammet på teaterhögskolan. Hon hade drömt om att få vara i teatervärlden. Det var en längtan efter det där förhöjda: att stå på scen och vara del av en föreställning.
- Jag tror jag tyckte att det var ett slags frihet.
Ambitionerna som purfärsk skådespelare var främst att få jobb. Men det har faktiskt varit i stort sett fullt upp sedan dess. Hon hann jobba som skådespelare i två tre år innan hon övergick till regi och skrivande.
I en intervju gjord strax efter examen pratade Sisela och klasskamraten Anna-Maria Samuelsson om den irritation de kände över att det aldrig gick upp några tjejer på scenen under festerna på utbildningen. Det gjorde däremot alltid killarna, som på så sätt fick träning i att göra bort sig, i humor och i självironi. Därför skulle tjejerna ta alla tillfällen i akt att få uppträda, "för att få den ständiga träningen de så väl behövde i att berätta en historia och vara roliga".
... och hur gick det sedan?
Sisela anar frågan och hinner ställa den till sig själv, följt av ett skratt.
- Jo, jag och en klasskompis skrev en pjäs efter skolan. Den handlade om oss, om nojor och om Stockholm och det var mycket humor. Vi döpte den till Fina flickor fiser inte och vi fick mycket hjälp av Gunilla Röör. Pjäsen fick mycket uppmärksamhet och det var jätteroligt. Tjejer måste stötta varandra och det var roligt att hitta någon som ville göra samma sak som jag.
Sisela Lindblom började skriva drama. Egentligen har hon alltid skrivit. Och läst, framför allt. Det är ett slags uttrycksbehov, säger hon. 1995 släppte hon sin första roman, Lisa för själen, och två år senare kom Jägarinna. Under fyra år var Sisela konstnärlig ledare på Boulevardteatern och under den tiden skrev hon material till en produktion per år för Boulevardteatern, samtidigt som hon skrev och regisserade för andra teatrar. Ett ganska högt tempo, med andra ord.
- Halva min arbetstid är skrivandet. De senaste tre åren har jag skrivit fyra pjäser, varav en för radion.
Karriären, från skådespelare till konstnärlig ledare, var inte planerad, utan det bara blev så. Själv tycker hon inte att steget från skådespelare till dramatiker och regissör är särskilt långt.
- Teaterhögskolan är en skådespelarutbildning, men man blir ju teaterutbildad. Att gå där är en bra regiutbildning också, på sätt och vis.
I pressmeddelandet inför premiären av Blondiner skriver man att Siselas uppsättningar ofta har "uppmärksammats för sin humoristiska, skarpa och kvicka syn på könsroller och genus." Och genusperspektivet har blivit lite av hennes signum, både som regissör och författare.
- Jag är ju intresserad av sådana frågor, men jag har inget budskap när jag skriver, det är inget jag har strävat efter från början. Blondiner har absolut ett sådant perspektiv. Det kan bli så med de ämnen jag väljer att arbeta med. Teater är bra för att det blir så tydligt vem som får utrymme och vem som inte får utrymme. Det är ett tydligt sätt att redogöra för förhållandet mellan kvinna och man.
Teater är en ganska konservativ konstform, tycker Sisela Lindblom, där många av de utpräglat klassiska könsrollerna finns kvar. Många av de gamla klassikerna ser ut så. Men att ha ett genusperspektiv när man arbetar med andras texter, gör att det blir lättare att hålla sig ifrån klichéerna. Att försöka se något ur fröken Julies ögon snarare än ur Strindbergs, något som dramatikern Strindberg har gjort möjligt genom att skriva en så bra kvinnoroll, tycker Sisela.
I Blondiner medverkar sju blonda kvinnor, som tillsammans berättar sagan om Marilyn Monroe, "den sockervaddssöta, sexiga stjärnan som var så duktig på att posera framför kameran". Det är även en pjäs om alla kvinnor som någonsin har poserat framför en kamera och om alla män som någonsin hållit i en.
Sisela blev inspirerad av Marilynfilmernas värld, tonen och humorn som finns i dem. Hon vill inte berätta för mycket om pjäsens handling, men beskriver den som "historien om ett system som alla blir del av. Den hollywoodska dramaturgin som vi alla är fångar i."
- Kvinnan är ju en dekoration på många sätt och det är det väldigt svårt att ta sig ur.
Du har sagt att "för tjejer är det skönhet som ger status i umgängeslivet." Hur menar du?
- Därför att vara kvinna och ha makt har en laddning och innebär att man måste säga ifrån sig en del av det sexuella. Det är en av idéerna till pjäsen, att undersöka om det går att vara sexig kvinna och samtidigt stå i talarstolen. Om det skulle gå att kombinera att vara så sexig som Marilyn Monroe och samtidigt stå i en talarstol, skulle vi vara jämställda, för då finns inte den här laddningen mellan makt och sex längre.
Får du helt fria händer att göra som du vill, som konstnärlig ledare? - Nja, det beror på resurser, men jag tycker att jag har ganska mycket fria händer. Man kan vara konstnärlig ledare på två sätt: att göra egna produktioner eller vara den som är ansvarig för repertoaren. Jag tror att teaterledningen i första hand vill att jag ska göra egna produktioner, men jag hoppas också att jag får möjlighet att ha ett övergripande repertoaransvar.
Du har det här jobbet under en tvåårsperiod. Vad har du för ambitioner?
- Jag tycker att det är viktigt med nyskrivet svenskt och att det finns utrymme för lite risktagande, det som Backstage står för.
Om man återgår till framtiden, till drömmarna om vad Sisela Lindblom vill göra, blir det i stort sett samma sak som nu: att både dramatisera och regissera, i sammanhang där samma konstellationer av människor skådespelare, scenografer och andra återkommer.
Om hon en dag, rent hypotetiskt, skulle tvingas byta arbete är drömjobbet fortfarande att skriva.
- Eller att vara politiker, men det skulle jag inte passa för.
Premiär på Stockholms stadsteater lördag 24 januari.