Med sina 111 föreställningar under tre år, varav många var slutsålda, får nog Fyra lyckliga män klassas som Uppsalas största humorsuccé i modern tid. Med första delen som bakgrund känns det logiskt att tvåan är en direkt fortsättning. Fågeln som dog i slutet av förra showen vaknar till liv i början av den här och dör snabbt igen.
Konceptet är också likadant. Lite stå upp-liknande komik, lite sketcher, smällare, några komiska musiknummer med blandade instrument och massor av tokrolig rekvisita, som rullgardiner och en bäckforell i gummi. Det hela påminner om roliga timmen i mellanstadiet, fast lite proffsigare. Med musiken och humorn som vapen driver de fyra herrarna med allmängiltiga ämnen som sexlivet, Ernst Kirchstieger, sopsortering, kärleken och Ulf Lundell-män.
I många fall skjuter man in bollen i öppet mål, i andra lirkas skämten in från en krånglig vinkel. Roliga timmen-känslan kommer sig dels av att det ofta känns väl avslappnat. Enligt programbladet spånades den första showen fram under pytt i panna-luncher hemma hos Lasse Eriksson och det är ungefär så det känns, som att man är där under spånandet och får alla infall serverade.
Ibland blir det briljant. Oftast när det hålls litet, som när Staffan Lindbergs miljökämpe räddar atmosfären genom att suga saxofon istället för att blåsa i den, eller när Jacke Sjödin gör sin dagsfärska sång om UNT-nyheten där en man förfalskar mobiltelefoner, och en del annat. Ibland skulle man hellre varit med efter en hårdare sållning av materialet.
De fyra männen kompletterar varandra ganska bra. Lasse Eriksson är den småsura men mysiga norrlänningen som lever upp till alla fördomar. Jacke Sjödin är den fryntliga spelevinken. Staffan Lindberg är den torra naturvetaren, medan Erik Lindholms karaktär är lite svävande.
Grundskolekänslan kommer också av den satiriska udden saknas och det därför blir lite lealöst. Skämten om till exempel Kirchstieger och Lundell skulle vinna på att dras lite längre. Å andra sidan är det ganska skönt med genomsnäll och harmlös humor i tider när gränserna för vad man får skämta om ständigt förflyttas, liksom hur långt man måste dra det för att det inte ska anses töntigt och tamt. Här roastas ingen, här bjuds det inte på några äckelskämt, obsceniteter eller hårda dissar. Bara klassisk humor som är svår att reta upp sig på.
Bara titeln 4 lyckliga män skulle nog få de flesta besökarna på humorklubben Raw i Stockholm att stanna hemma. Men att det finns ett behov av snäll humor, som på tv mest lyser med sin frånvaro, vittnar om inte annat förra showens 111 föreställningar om. Utifrån publikresponsen på Reginateatern kan man sluta sig till att det mycket väl kan bli lika många även den här gången.