Roligt om och av Povel Ramel

Claes Janson och Jacke Sjödin börjar med att på ett småroligt sätt berätta hur tidigt de kom i kontakt med Povel Ramels musik och hur roligt det är att göra den här föreställningen. Jag kväver en gäspning och ställer in mig på en förutsägbar hyllningsshow som det alltid tycks gå inflation i när det gäller stora artister.

Eftersom de första sångerna Underbart är kort och Fars fabrik framförs på ett föredömligt sprattelstolligt sätt a la Ramel själv tröstar jag mig med att åtminstone musiknumren kommer att bli lyssningsvärda. Povel Ramels musik är ju också ett säkert kort. Det räcker att de medverkande kommer ihåg texterna för att de genialiska ordvrängerierna ska bli roliga.

Snart ska det dock visa sig att den förutsägbara inledningen bara är en dimridå (avsedd eller ej låter jag vara osagt) som Lasse Eriksson brutalt sticker hål på. Istället för att hylla Ramel gör han precis tvärtom. På klassiskt skröneberättarmanér målar han upp sin egen traumatiska barndom där Povel Ramel på olika sätt framstod som roten till allt ont. Historien om när han hörde sin mamma säga att världen skulle gå under när man minst anade det och hur han därför ansträngde sig för att ana världens undergång hela tiden är obetalbar.

Efter pausen är knastret i någons mikrofon åtgärdat. Och musiknumren höjer sig en hel massa snäpp. Versionerna av Gräsänkling blues och Digga Darwin matchar nästan den bortgångne huvudrollsinnehavarens egna versioner.

Eftersom jag inte gillar medleyn känns de 15 låtarna på fyra minuter mot slutet av showen lite onödiga. Å andra sidan är det förstås ett nästan oundvikligt inslag om man ska försöka fånga en musiker som har över 900 låtar registrerade hos STIM på ungefär två timmar. Och som en bra Povel Ramel föreställning måste sluta, slutar även Hej Povel med ett otillfredsställt sug efter mer.

Roligt om och av Povel Ramel

Enligt Andreas Jakobsson måste en bra Povel Ramel föreställning sluta med ett otillfredsställt sug efter mer. Det gör också Hej Povel.