Henrik Schyffert och Fredrik Lindström är närmast humorveteraner med snart två decenniers diger skrattproduktion i alla möjliga medier bakom (och säkert framför) sig. Trots det kan jag tycka och känna att de är snudd på fräcka nykomlingar. Men jag blir äldre, och även de. Så också en del skämt. Eller snarare ämnen. När man skämtar om norrländska bögar eller mäns och kvinnors olika sexualitet är det inga fräscha råvaror som hanteras.
Men trots att materialet ibland svajar håller de i sina respektive set ett imponerande tempo som minimerar risken för svackor. Henrik Schyffert börjar med den slitna Ernst Kirchsteiger-liknelsen men övergår sedan till ett lyckat stående inslag i sitt stå-uppande, att läsa högt ur valda delar av lokaltidningens kalendarium och spinna vidare på udda företeelser. Sådant ger en skön känsla av närodlad humor. Resten av setet frustar han sig igenom på känt manér med en avslutning där spikarna slås in så hårt i skrattmusklerna att man sitter korsfäst på humoraltaret.
Uppsalaskolade Fredrik Lindström är mer avvaktande inledningsvis och tragglar sig igenom inte helt lyckade Ikeaskämt – som ju kräver enorma fyndigheter för att funka – och lite daterade sexförvecklingar. Lite mossigt, och han behöver för övrigt uppdatera referensbiblioteket: jag menar, Marcus Schenkenberg? Men likt Schyffert accelererar han och snickrar till slut ihop ett kolossalt kul slutbygge där björn-, tandläkar- och knarkskräck fogas ihop till en frustande final. Delar av driften med vår tids inredningshysteri kommer också att sitta fint i duons kommande show på Berns.
Att väntade betraktelser kring det stundande valet uteblev var faktiskt befriande. Fast någon jämställdhetsbonus kanske inte kan utkvitteras.