Det är intressant att bedöma och sätta betyg på humor. Kan man ens göra det, kanske någon undrar? Ofta reflekterar vi inte över vad det är som får oss att skratta tills vi gråter. Ibland ser vi kanske inte ens någon som helst logik i varför vi börjat skratta just i den givna situationen. När komikerna David Batra och Robin Paulsson uppträder på Konserthuset så skrattar jag så att mascaran rinner likt syndiga tårar ner för kinderna. Varför?
Trots humorturnéns namn (”Batra och Robin”) står komikerna oftast själva på scenen. Under inledningen improviseras det dock lite tillsammans och en hel del skratt drar elaka skämt om Tierp och utpekningar/utfrågningar av utvalda personer i publiken. Att välja ut en ort som anklagas för att vara ”efter” i förhållande till huvudorten är ett genidrag – humorduon kan dra i princip samma skämt från kväll till kväll och igenkänningshumorn gör att publiken känner sig utvald, sedd och delaktig.
Efter att publiken är någorlunda uppvärmd lämnar Batra scenen för Paulssons stand up. Att Robin Paulsson har vana från sin tv-talkshow märks. Hans repertoar består av kortare skämt som framförs i lugnt tempo med många (lite för många) pauser för skratt och eftertanke. Den tematiska tråd som helst ska följa hela uppträdandet tappas ibland för att sedan återupptas igen. Trots det är Paulsson rolig, ja riktigt rolig till och med. Skämt om småbarnsföräldrar och dialektala skillnader drar mycket skratt precis som imitationen av Zlatan.
Att David Batra är en av våra mer rutinerade komiker märks när det är hans tur i kvällens andra halvlek. Tempot höjs direkt och här finns inte det avvaktande, lite tveksamma som kunde anas hos komikerkollegan. Skämten byggs upp och rivs av i en dundrande fart vilket gör att de som inte riktigt går hela vägen hem inte bildar farthinder. David Batra är nästan aggressiv i sin framtoning och skämten cirkulerar kring en tematik som skulle kunna kallas ”Saker som gör mig förbannad/irriterad/frustrerad”. Och det fungerar. Publiken är helt med på allt från störig kundtjänst till skämt som rör sig på gränsen till det som vi inte vill skratta åt (skämt som hur det kan låta utifrån en offentlig toalett när man ska ge sitt gråtande barn en värktablett i suppformat).
Att två män bildar humorduo är, som Batra och Paulsson själva påpekar, knappast något ovanligt. Men här fungerar det ändå, framför allt för att de båda upplevs inställda på samma humoristiska frekvens. Och alla penisskämt till trots så är nog inte mina tårar så syndiga ändå. Mer logiska och kvitton på en riktigt rolig kväll.