Seven med distans

En kvinna blir slagen i ansiktet med en sko av sin man för att han tappar en knapp på sin skjorta. Ett barn som varit bordellslav upprepar bara orden "han tog min själ" när hon förhörs om vad hon varit med om.
Seven är berättelserna om sju kvinnorättskämpars väg och inspiration. De små och stora händelserna som gjorde att just de bestämde sig att resa sig upp och göra något i stället för att tiga.

Egentligen är Seven dokumentär berättarteater, som kom till genom att Mukhtar Mai, Mu Sochua, Annabella de Leon, Hafsat Abiola, Farida Aziz, Marina Pisklakova och Inez McCormack intervjuades 2007, och som är skriven för att läsas upp med manuset i handen.
På Gottsunda Dans & Teater har man valt att i stället iscensätta texten. Möjligen är det en säkerhetsåtgärd för att inte skolungdomarna den främst spelas för inte ska bli uttråkade av en massa monolog. I så fall har det nästan en motsatt effekt. Dansnumren, sånginslagen och de skissartade scenerna drar i stället ned tempot och bryter berättelsernas illusion.

Texten i sig är så välskriven och stark att den hade fungerat även om den spelades upp på en gammal kassettbandspelare på en tom scen. Liknade historier har hörts förut, men de behöver berättas igen eftersom de lätt förträngs i ett underhållningstörstande Melodifestivalsamhälle. Och att ensemblen vågat lita på orden hade varit att föredra.
Fast kanske är syftet att distansera publiken från hemskheterna. I så fall fungerar det. Eleverna fnittrar när instruktioner om hur en man ska straffa sin hustru blir en gungig blueslåt, eller när skådespelarna gör konstiga miner på en demonstration i Nordirland. Det är förståeligt. Får man gruppvåldtäkter, trafficking och andra övergrepp uppkörda i ansiktet en torsdagsförmiddag sa tar man gärna chansen att koncentrera sig på något mindre besvärande.

Seven med distans

Texten är stark, men Andreas Jakobsson önskar att ensemblen bakom Seven på Gottsunda Dans & Teater vågat lita på orden.