Skönhet, stillhet och total koncentration

Luscious är engelska för läckert, ljuvligt. Det kan också betyda överlastat. När ordet beskriver ett verk av Su-En, vår svenska stjärna på den exklusiva butohimmel som bebos av blott 200 "godkända" utövare, förstår man att inga överdrifter förekommer. Varje detalj är fint utmejslad och exakt avvägd. På scenen finns först bara en minimal, lågmält plaskande fontän, krönt av låga växter. Längs scenkanten löper en brunjordig bård. Tio dansare och en sångerska förkroppsligar Luscious som är en hyllning till butons fader, Tatsumi Hijikata, och hans Kinjiki, Förbjudna färger. I år är det 50 år sedan verket visades och väckte skandal i Tokyo. Färgerna var oskyldiga, det var banbrytande uttrycksformer och förbjuden sexualitet som väckte vrede.

På Dansens Hus bjuds färgrik skönhet, stillhet och total koncentration i stället för skandal. Klangbotten är österländskt rituell men verket har vuxit fram i uppländsk natur, vid Su-Ens gamla skola i Almunge. På scen börjar det med två gestalter i svartbruna dräkter och vitt kroppssmink. Deras knappt synliga rörelser skulle kunna kallas för duett men det låter frivolt i detta sammanhang. Svante W Monies ljusdesign, Lee Berwicks ljudbild och Nuria Divi Sagres sång är självklara förutsättningar för det meditativa verket. En ridå går upp för ett nästan tomt mörker, men där finns en märklig formation och ur den kryper långsamt, mycket långsamt, en vit varelse, Su-En själv. När hennes befriade ben plötsligt sprattlar i luften känns det opassande våldsamt.

De gestalter som sedan glider in på scenen har djuriska drag men förvandlas lätt till kulturvarelser. Och vad ska man kalla Su-En i annan gestalt, i flammande rött? Eldslåga?
De grönklädda dansarna i slutscenen liknar sjögräs i nära nog stillastående vatten.
Buto handlar inte om yta och individuell kropp utan om existens och tillstånd, men människor av kött och blod kan behöva bilder att fästa lättflyktiga minnena till.
Stämningen i Luscious drivs väl långt ibland, ja, hela stycket är i längsta laget. Det kunde ha blivit farligt monotont men räddas av dynamiska växlingar mellan solo, duo, trio, hel ensemble.
Under de 15 år som gått sedan Su-Ens debut i Sverige, har hennes konstnärskap fördjupats och hennes medarbetare mognat. Det märks tydligt i Luscious, som ges igen på Dansens Hus i Stockholm på lördag.

Skönhet, stillhet och total koncentration

Dansföreställningen Luscious på Dansens hus är en hyllning till den japanska butondansens fader. Koreografen Su-En från Uppsala visar här att hennes konstnärskap fördjupats och hennes medarbetare mognat, skriver Nancy Westman.