I en essÀ om moral och fiktion skriver den franska filosofen Simone Weil att det goda i verkligheten Àr skönt, underbart, stÀndigt nytt och överraskande, medan det onda Àr ödsligt, enformigt och trÄkigt. I den uppdiktade vÀrlden tenderar förhÄllandet dÀremot att vara det motsatta. DÀr Àr det goda platt och trist, det onda djupt och spÀnnande. Insikten leder Weil till den hÄrddragna slutsatsen att fiktionskapandet för det mesta Àr en omoralisk verksamhet.
Weils dom lĂ„ter sig dock svĂ„rt svĂ„rligen riktas mot en âondskansâ skildrare som Klaus Mann. NĂ€r han 1936 i nyckelromanen Mefisto karaktĂ€riserar sin tidigare vĂ€n Gustaf GrĂŒndgen â den socialistiske skĂ„despelare som under nazismens era sĂ€ljer sin sjĂ€l till Göring â som Mefistofeles, sĂ„ gör han honom knappast till nĂ„gon representant för den fascinerande djupa, spĂ€nnande ondska som Milton en gĂ„ng mot sin vilja lade den skönlitterĂ€ra grunden för i Paradise lost.
Det gör inte heller den ukrainske regissören Andriy Zholdak nĂ€r han tolkar romanen pĂ„ Uppsala stadsteater. Hendrik Höfgen, som GrĂŒndgen heter i Mefisto, Ă€r i Zholdaks uppsĂ€ttning i Ă€nnu högre utstrĂ€ckning Ă€n i Manns roman ett uttryck för en banal ondska, delvis ett offer för ett övermĂ€ktigt, politiskt maskineri.
Han Ă€r landsortsaktören som drömmer om en lysande karriĂ€r i storstaden och som pĂ„ grund av sin fĂ„fĂ€nga aldrig förmĂ„r ta moraliskt avstĂ„nd frĂ„n det stöveltramp som ekar ocksĂ„ pĂ„ teatern. NĂ€r hans vĂ€n och kollega Nicoletta, som arbetar i Berlin, en dag presenterar honom för âMinisterpresidentenâ (Gustav Levin) och hans vĂ€ninna Lotte Lindentahl (Viveca DahlĂ©n) sĂ„ bejakar han följaktligen de möjligheter som öppnas.
Den efterlĂ€ngtade stjĂ€rnstatusen kommer dĂ€rpĂ„ som ett brev pĂ„ posten. Han gör succĂ© som Mefistofeles i Goethes Faust, och erbjuds chefsposten för Stadsteatern i huvudstaden. Men det har sitt pris. För att hĂ„lla sig vĂ€l med makten tvingas han svika sin vĂ€n Otto Ullrichs (Matthias Olsson), och lĂ€mna ut den kvinna han Ă€lskar, ânegressenâ Juliette (Anna Thiam), till Ministerpresidenten. Till sist har han, enligt en given dramaturgi, offrat ocksĂ„ sig sjĂ€lv â nĂ€r ridĂ„n gĂ„r igen Ă€r han sjĂ€lsligt ruinerad och utblottad.
Zholdak har velat poÀngtera det splittrade och Ängestfyllda i Höfgen, varför han delat upp honom i tvÄ. Den ene, som spelas av Victor TrÀgÄrdh, Àr representativ, ansiktet utÄt, det charmfulla leendet. Den andre, i fantastisk tolkning av Eli Ingvarsson, Àr ett slags inre barn, en narr, en Harlequin, men ocksÄ det plÄgade samvetet. I takt med att dramat fortskrider blir maktkampen mellan de tvÄ allt mer ojÀmn, och harlequinen trÀngs undan.
Uppdelningen av huvudpersonen i tvÄ Àr bara ett exempel pÄ hur Zholdak tar kommandot över Klaus Manns berÀttelse. Ett annat Àr avlÀgsnandet av all nazistisk rekvistita för att pÄ sÄ sÀtt accentuera allmÀngiltigheten i pjÀsens budskap: Varje person har, oavsett de yttre omstÀndigheterna, ett ansvar att omsÀtta sin frihet i ett försvar för mÀnniskans okrÀnkbarhet. Gör man det inte vÀntar Zholdaks öde.
Ja, Mefisto har ett omisskĂ€nligt humanistiskt och existentialistiskt patos. Det Ă€r uppenbart att regissören vill skaka om Ă„skĂ„darna, och han gör det med hela den brist pĂ„ hĂ€mningar som blivit hans kĂ€nnetecken. Jag har kort sagt svĂ„rt att tĂ€nka mig en mer expressiv teaterform Ă€n den som visas pĂ„ Uppsala stadsteater just nu. Tempot Ă€r högt uppskruvat, skĂ„despelarna â som tar i som om deras liv stod pĂ„ spel â skriker mer Ă€n talar, lager av inte alltid sĂ„ sofistikerade metaforer och symboler staplas pĂ„ varandra, musiken dĂ„nar, blodet sprutar.
Och nÄgonstans i mitten av andra akten kÀnner jag plötsligt en djup mÀttnad. Det angelÀgna avmytologiserandet av ondskan och det humanistiska uppropet om varje mÀnniskas personliga ansvar överröstas av effektsökerierna. Zholdak sÀtter krokben för sig sjÀlv. Han vill skaka om och frÀmmandegöra, men de stora gesterna och det stÀndiga vÀdjandet till publikens kÀnsloregister landar nÀra mainstreamkulturens sövande grepp.
Det hjÀlper inte att skÄdespelarna gör ett imponerande arbete, att scenografin Àr fantastisk och att allvaret i den konstnÀrliga ambitionen gÄr att ta pÄ, till slut konsumerar man passivt, av ren utmattning, groteskerierna och absurditeterna som man konsumerar den senaste 3D-filmen. I stÀllet för en vÀckarklocka riskerar Mefisto dÀrmed att bli bara Ànnu ett uttryck för vÄr kicksökande och konsumistiska samtid.