Den halvtimmeslånga föreställningen rymmer flera avdelningar och skulle kunna beskrivas som en pedagogisk övning i att betrakta dans. Snabba svängar, skön slapstick och ett smidigt scenbyte vävs samman med ett ganska klassiskt rörelsemönster i en helhet som visar att det inte är svårare att betrakta dans än, säg, akrobatik eller en rolig sketch.
Damen inleds med att solodansaren Sara Larsson Fryxell iklädd kritstrecksrandig kostym rör sig på en lika kritsträcksrandig scen. Med portföljen i ett fast grepp är hon på väg, men vet kanske inte vart. Ibland driver hon från den ena sidan av estraden till den andra. Ibland vill ett pekande pekfinger åt ett håll, medan benen vill åt ett annat.
Efter att ha rullat in under ett skynke inleder dansaren en mellanakt där bara fötter och händer sticker fram under det randiga tyget. Ett par skor vandrar från den ena lemmen till den andra i en skickligt utförd lekande dans där händer och fötter trampar runt varandra i en imponerande vardagsakrobatik. Några hattar paraderar på skynkets ovansida innan tyget viks åt sidan och avslöjar en gäll kafferepsscen där den kostymklädda kastar kavajen och infogar ett gäng kaffekoppar i sitt svajiga schema. Ett bord med en farligt hög porslinsstapel både understryker och dubblerar balansakten.
Intensiteten ökar sakta genom föreställningen, men blommar kanske inte ut i den eruptiva energi man förväntar sig. Men det kan ändras allt eftersom föreställningen ges. När UNT är på plats är det genrep och den roliga mellanakten förefaller vara höjdpunkten för den primära målgruppen. Det finns något återhållsamt i det halsbrytande koppnumret som gissningsvis kommer att slipas bort. Den övergripande frågan om könsroller som titeln antyder, vem och vad konstituerar egentligen en dam, sitter dock redan där den ska. Identitet är något som kontinuerligt skapas och leks fram.