Det kan ju kännas som att den kommer på beställning, den senaste uppsättningen av Benny Anderssons & Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla”. Temat med farofylld utvandring på grund av svält, fattigdom och religiös förföljelse är ju som ett soundtrack på omständigheterna i dagens värld. Likheterna är förstås många med vad de småländska huvudpersonerna fick utstå i mitten av förrförra seklet och det som händer nu.
Fast även när musikalen hade urpremiär 1995 hade det varit en lång tid av krig och flykt i Europa, då på Balkan. Så temat är ständigt aktuellt. Vilhelm Mobergs böcker är lika läsvärda idag, Jan Troells filmer från början av 70-talet är klassiker och en ny filmatisering är igång.
Musikalen står sig också mycket fint. För 20 år sedan var det namn som Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback som gjorde oförglömliga insatser, dagens uppsättning har genomgående hittills ganska okända namn, men som visar upp en oerhörd talang. Det är imponerande i sig att man hittat så många nya namn.
Intet öra är torrt när Maria Ylipää som Kristina sjunger uppgörelsen med Gud i ”Du måste finnas” eller Oskar Nilsson som Robert i mäktiga ”Guldet blev till sand”. De båda helt enkelt ÄR sina rollfigurer och det finns inget mer att önska i den vägen. Robert Noack som Karl Oskar gör honom precis så både känslig och fyrkantig som han ska vara. Det finns många andra i den stora ensemblen som är värda att nämnas, inte minst Birthe Wingrens tolkning av Ulrika i Västergöhl. Skådespelarna har stor del i att Kristina blivit så lyckad.
Eftersom ”Kristina från Duvemåla” är något av en franchise-föreställning med förmodligen samma rekvisita som för två decennier sedan och samma regissör, Lars Rudolfsson, är det i mycket samma som 1995. Mina (små) invändningar från dess står sig: musiken blir aningen för mycket av funktionsmusik, men få riktiga toppar (okej, den delar det med många andra musikaler), det är aningen långt men ändå rapsodiskt ibland, emellanåt hamnar det hela an aning för mycket på det sentimentalas ängder. På sina ställen finns också pliktskyldiga scener som verkar ditlagda av plikt mer än nödvändighet.
Men, ”Kristina från Duvemåla”, är en mycket stark upplevelse. Björn Ulvaeus sångtexter äter sig in i själen direkt, han har lyckats bra både med att fånga in Vilhelm Mobergs bild av utvandringen, med många ålderdomliga uttryck, och att få den modern. En konst i sig. Den mycket talangfulla ensemblen är fullständigt samtrimmade i Rudolfssons regi och Robert Wagners scenografi är magnifik. Det är helt enkelt en storslagen upplevelse att se detta.
”Kristina från Duvemåla” övertygar i sin skildring av de svenska bönderna och torparna när de gav sig av från hemlandet för att oftast aldrig mer återvända. Här finns förväntningarna likaväl som smärtan, livet i tät dans med döden. En del skulle lyckas, andra gå under.
Inte minst är denna moderna nationalopera också en kärlekshistoria av rang. Den strävsamma passionen mellan Kristina från Duvemåla och Karl Oskar från Korpamoen är en av de stora berättelserna i litteraturen, på vita duken och inte minst på scenen.