Strindberg spelad med lätthet

Brott och brott, eller Rus som den också kallas, är en av Strindbergs mer svårspelade pjäser. På samma gång en moralitet med drag av drömspel och ett stycke naturalistisk teater.
När Philip Zandén nu, med ensemble och allt från Stockholms stadsteater, sätter upp pjäsen på Strindbergs egen teater vid Norra bantorget väljer han drömspelsvarianten. Hans "Brott och brott" blir en mässa om moralen, dränkt i musik, befriad från naturalismen med Charles Korolys originella sceninstallation av stolar staplade på varandra i sinnrika konstruktioner.

Men dramat vilar, också här, i den naturalistiska intrigen. Maurice är en dramatiker som äntligen, efter många hunsade hundår, får sitt genombrott. Samma kväll förälskar han sig, häftigt, passionerat och oövertänkt, i Henriette som utan betänkligheter överger Maurices bäste vän, målaren Adolphe.
Den natt deras kärlek flammar dör den lilla dotter Maurice har med den övergivna väninnan Jeanne. Maurice misstänks för att ha mördat dottern med motivet att hon skulle stå i vägen för hans kärlek till Henriette.
Den som vill kan, likt dramaturgen Susanne Marko i programhäftet, dra täta och tydliga paralleller mellan dramats intrig och Strindbergs eget liv. Men ur det formulerar han ett slags moraliskt dilemma. Maurices eventuella skuld får andra dimensioner, frågorna blir fler och djupare än de den misstänksamme kommissarien ställer när han anhåller Maurice.

Zandéns iscensättning svävar omkring i denna moraliska återvändsgränd, undviker att bli övertydlig eller ens ge svar på dramats frågor. Och förvandlar det naturalistiska till ett mardrömsspel där bakgrundsmusiken anger kontrasten och ger dramat atmosfär av ett evigt sekelskiftes-Paris. Samtidigt finns inget som stör den intrigen och skådespeleriet gör den ibland tydlig, med de agerande bokstavligen fångade i Korolys stolskulpturer.
Strindbergs slutsats är mer lakonisk än moralisk: vi är ansvariga inte bara för våra handlingar - det mord Maurice inte begått men misstänks för - utan också våra tankar - när Maurice önskar att barnet inte fanns därför att det skulle kunna hindra hans kärlek till Henriette. Zandéns uppsättning nöjer sig med detta men ägnar stor energi och utmärkt skådespeleri åt att exemplifiera och gestalta det moraliska dilemmat i pjäsen.

Jacob Erikssons Maurice är en gestalt besatt av sina känslor, först besvikelsen att inte ha lyckats, sedan den översvallande framgången, förenad med den nya kärleken, allt sedan förbytt i ruelse, nya besvikelser. Erikssons Maurice har drag av Strindberg själv, med hela livet förstorat till drama och han själv som dramats allt dominerande gestalt.
Medan Jessica Zandéns Henriette är en av dessa emanciperade, självständiga kvinnor Strindberg enligt den mer banala bilden av honom avskydde men skildrade och dramatiskt gestaltade med större kraft än de flesta andra författare. Varför hon lämnar Lars Greens dystre och pessimistiske Adolphe tycks både gåtfullt och självklart. Medan han har misslyckanden som något slags livsstil; han mår bäst som olycklig.
Intrigen är på sitt vis ett triangeldrama, också dramaturgiskt. De övriga - Thérèse Svenssons övergivna väninna, Eva Stenssons kafévärdinna och Michael Jonssons kommissarie - är bifigurer, mer eller mindre nödvändiga för att fullborda triangeldramat.

På Strindbergs egen teater spelas detta med en lätthet som mer framhäver än skymmer det moraliska dilemma Strindberg givit dramatisk form. Förtjänsten med Zandéns iscensättning är att den aldrig kommer till något moraliskt facit utan stannar vid frågorna och lämnar svaren till åskådaren.

Strindberg spelad med lätthet

Brott och brott är en av Strindbergs mer svårspelade pjäser. Men den spelas med lätthet på Strindbergs egen teater, konstaterar Curt Bladh.