Egentligen kanske det är dags att varumärkesskydda upplägget och göra franchise av det. Men det är förstås svårt att riktigt få fram karaktärerna som John Fiske och Paul Kessel är, något av en institution i Uppsalas kulturliv efter många år. De har en bra förmåga att få till närheten till publiken och göra även de mindre lyckade sakerna till sin fördel.
I senaste versionen av ”Play it Santa!” fortsätter de greppen från förra julen och mycket återanvänds. Publiken får under trivsamt småprat en mängd kända låtar, filmsnuttar (förra årets höjdpunkt Askungen och mössen finns förstås med) och andra komiska inslag.
Paret vet också att omge sig med rätt personer. Anna-Karin ”Ako” Nytell Oldeberg tillför mycket i den aningen ”gubbiga” omgivningen, både med sången och sin scennärvaro. Hon kan ge liv i både de mer fåniga julsångerna och stämning i de vackra. ”The Christmas song” ingav den rätta julstämningen liksom ett antal andra klassiker.
Basisten och sångaren Grosse Grothérus likaså, hans version av ”Driving home for Christmas” var riktigt bra. Den är ju annars nästan sönderspelad på radio, som en av de mest önskade sedan Chris Rea gjorde den 1986.
Övriga musiker, trummisen och trivselsnubben Björn Sjödin och klaviaturklippan Hans Loelv, gör också mycket till för den otvungna atmosfären. Musikaliskt ska man heller inte glömma bort att Upplands nationalinstrument nyckelharpan förstås fanns med. Både Aki och Grosse tog sitt kulturansvar där. Likaså med at lägga in en låt av Owe Thörnqvist, fåniga "Diverse julboogie".
Som helhet blev det lite som en levande gestaltning av ”Absolute christmas”, med fin redovisning av originalartisterna och årtal. Alla låtarna var gamla bekanta, möjligen saknades en version av ”O Helga natt”, men den görs ju överallt annars.
Nej för resten allt var inte välkänt, ett av extranumren redovisade en artist jag aldrig hört talas om. Bra gjort! Och att John Fiske faktiskt hade spelat med Bill Nighy som sjunger "Love is all around You" i filmen "Love actually" var en nyhet. Och låten gjordes bra här.
I år kan man översiktligt säga att musiken satt än bättre, Hans Loelv hade nya klaviaturer och Björn Sjödins trumsolo nog drog mest applåder!
Som vanligt ordnade gänget en trivsam kväll. Som en dam i publiken uttryckte det: "Det är en gullig julshow. Mer ska man kanske inte begära. .." Men annars, God Jul.
bjorn.stenberg@unt.se