Med den allra första upplagan av Yeah Yeah Yeah fick ensemblen en publik- och kritikersuccé. Konceptet med att varva Beatleslåtar med roligt mellansnack och små sketcher var genialt i sin enkelhet. Den scencharm som musikerrävarna bakom det hela har hjälpte ytterligare upp det hela.
Det sistnämnda är största behållningen när man nu gör en femte upplaga av idén. Det har betytt mycket före Uppsalas kulturliv att britterna John Fiske och Paul Kessel valde att stanna kvar i staden efter en turné för länge sedan. Utan deras entusiasm och kreativitet hade staden varit betydligt fattigare.
Sedan är det en annan sak att föreställningarna har blivit aningen svagare för varje ny omgång. Technicolour Dreams är den femte upplagan och liknar nu mer ett coverband med ett avancerat mellansnack, förstärkt med en del filmmaterial och roliga och tänkvärda observationer. John Fiske som skrivit det mesta är duktig på att hitta små absurda inslag i samtiden.
Ensemblen hade också rejäl otur. Andrea Geurtsen som var en vitamininjektion i förra upplagan blev sjuk inför premiären. Det innebar till en del, som John Fiske uttryckte det: ”en mer gubbig och äldre föreställning, men å andra sidan är vi extremt laddade i stället”. Tråkigt för dem, men förhoppningen är fortfarande att hon ska komma igen till senare föreställningar.
Fokus ligger nu på musiken i slutet av 60-talet och det finns förstås massor av material att hämta tillslag från. Bandet är duktiga på det hela och ett antal riktigt fina tolkningar görs. Gunnar Danielsson är ju en bra gitarrist och sångare, och Fiske och Kessel funkar fint med de rätta låtarna. Nykomlingen Grosse Grotherus på bas är också ett välkommet tillskott och kunde gärna ha fått sjunga mer. Björn Sjödin med sin eminenta röda keps har hållit takten på musiklivet i många år.
Nostalgifaktorn är förstås hög, men den hålls i schack av en hälsosam självironi. Det är lite svårare med urvalet än när det gällde Beatlesföreställningarna. Allt är inte lika välkänt och ett par låtar hade nog kunnat utgå. Men låtar som till exempel Albatross, The Weight, Eight Miles High, Ruby Tuesday och Hole in my shoe gjordes förträffligt.
Sammantaget med musiken, roliga filmklipp, humor och charm lyckades ensemblen få till en trivsam kväll trots de förhinder som Andrea Geurtsens frånvaro innebar. Det ska bli roligt att se om den när hon kommer tillbaka, det håller föreställningen dessutom för.