Teaterchefen Eirik Stubø river av inte mindre än två tragedier från staden Thebe, Sofokles bemärkta olycksbarn ”Oidipus” och ”Antigone”, i en "double bill" på Dramatens stora scen. Två pjäser, en före paus och en efter, som med lätthet löper in i och överbryggar varandra, trots stora strykningar. Mycket blodspillan och många missöden att hinna med, även om regissören väljer att förlägga det grekiskt explicita ”utanför bild”. I stället: nedtonat och avskalat, små medel.
På en rätt innehållslös men avgrundsdjup scen möter dödsrikets dimma tät, en dimma som aldrig skingras helt, åtminstone inte så länge huvudpersonerna är vid liv. Regissören låter skådespelarna röra sig mellan förgrund och bakgrund medan andra förblir i skuggan. Avlägsna trumljud ligger kompakt över livsöden som bara döden kan få en att glömma. I första akten är det Oidipus som har att möta sitt. Successivt men oåterkalleligt träffas han av insikten av att ha dödat sin egen far och gift sig med modern. Reine Brynolfsson gör honom återhållen, liksom flera skådespelare sina roller, Stina Ekblads hustru/mor Iokaste, Gunnel Lindbloms siare Teiresias. Med övergångar som sker sömlöst, avdramatiserat, uppstår ett vackert rum med förtätade stämningar.
Hannes Meidals Kreon utmärker sig med mer dramatiska tillrop, vilket bara delvis motiveras av den högljuddare andra akten, där han som den närmast överlevande släktingen är satt att bringa lugn efter stormen i Thebe. Kostymernas moderna snitt förstärks och förfulas. Med en kung som vänder kappan efter vinden men ändå visar sig okänslig för mindre svängningar krävs inga starka markörer för att dramat ska få resonans i dag. När sonen Haimon gör fadersuppror med en vädjan om lyhördhet, ska Kreon plötsligt låta sig styras av folkets vilja och inte sin egen? Ska han skona Antigone, en ledigt dressad Sanna Sundquist på ungdomligt upptåg, hon som bara vill begrava sin bror, Oidipus son, värdigt? Hon som är kommen till denna värld inte för att dela hat, utan kärlek.
I det sprider Antigone ljus – motljus – på en hel polariserad samtid där bara ställningstagandet, inte argumentet hörsammas. Och hon förstärker sitt anakronistiska jag genom upproret mot världsliga lagar med hänvisning till Zeus eviga – det gudomliga som en annan bristvara i vår tid.
Det är alltjämt angeläget samtidigt som ”Antigone” vill frigöra sig från ”Oidipus” stilrena, med trivialiserade gester, larmande utfall (till exempel med rock-riff av Led Zeppelin), aktörernas försök att överrösta oväsendet. Det är lätt att se den upproriska intentionen, men det blir heller inte lika förtätat som i den första aktens mer gåtfulla andakt.
Jon Asp
kultur@unt.se