Välriktade käftsmällar

Varken Özz Nûjen eller Björn Granath har vare sig gycklarmössa eller färgglada kläder. Och inledningen där båda berättar om pjäsen, att Björn Granath började spela den 1979, att Özz Nûjen tjatade till sig den i regi av Björn Granath för några år sedan och att den består av fyra kortare delar som är tänkta att spelas av en person, borde bolla upp svårighetsgraden till lindans utan skyddsnät.

Men om den gör det så märks det inte. När Özz Nûjen sätter igång verkar det enkelt. Hela karnevalen framträder på den enkla scenen som är lika enkelt ljussatt. Innan han sätter igång varnar han för misstolkning.
-Det här är gycklarspel med stora gester, så att ni inte tror att jag spelar över, säger han.

Det kunde knappast passa bättre än att en ur släktet stå upp-komiker, vår tids narrar, spelar Mistero Buffo. Och knappast någon skulle ha passat bättre än Özz Nûjen. Stora gester och humortajmingen har han inga problem med. Inte de stora gesternas skådespeleri heller. Hans tolkning är precis som man kan tänka sig att den var på medeltiden, fast modernare förstås.

Dario Fo lyfte upp de medeltida gyckelspelen på teaterscenerna så skickligt att han belönades med ett välförtjänt Nobelpris i litteratur. Özz Nûjen tar det ett steg längre när han lyfter upp stå upp-komiken på de fina scenerna och ingen väg att smyga sig in på kunde ha varit bättre än Dario Fos. Inte för att det är någon genväg. Svårighetsgraden är hög. Men för att de är sprängfulla med humor.

Det häftigaste med italienarens texter är hur man får ett gott skratt och hela konstutövandets grundfundament i samma vinklunk. Det handlar om en vrede som gör någon tvungen att hyckla makten och att det är förbannat kul när han gör det. När de framförs på rätt sätt känns den medeltida teaterns återkomst till kanon minst lika viktig som Strindbergs naturalistiska teater och Becketts absurdism.

När Björn Granath tar stafettpinnen i andra delen blir det klart att han använder inledningssnackets illusionslöshet som en effektfull kontrast till spelandet. Hans gester är inte lika stora och uppenbara som Nûjens. Oftast liknar han bara en man med vanliga kläder som drar en rolig historia mellan V75 och Rapport hemma i soffan på vardagskvällen. Visst gestikulerar han också, men främst arbetar han med texten.

Låter orden mejsla fram karaktärerna som blir tredimensionella och färgglada. 30 år tillsammans med en framstående skådespelare har fått dem att växa sig ännu mer mänskliga och karnevalsabsurda. Samtidigt som skratten ger välriktade käftsmällar åt uppblåsta påvar och skenheliga präster.

Välriktade käftsmällar

Andreas Jakobsson såg Björn Granath och Özz Nûjen fylla Dario Fos Mistero Buffo med liv.