Ytan är bättre än innehållet

I populärkulturen har datorn ofta fått stå för något hotfullt, en artificiell och känslokall maskin som inte sällan kontrasteras mot det mänskliga och levande. Tänk på bara på Hal, den beräknande och självmedvetna datorn i Kubricks 2001.
Cyberrymden kan också skildras som ett skrämmande parallellt universum i vilket människan riskerar att förlora sig själv. Som i Tron, tidernas kanske fulsnyggaste film, där Jeff Bridges sugs in i en förslavande datavärld. Eller som i Nätet, där Sandra Bullock, via det då ännu hyfsat outforskade Internet, får sin identitet raderad. I dag, då datorn är så väl integrerad i de flestas liv och ter sig som allt annat än hotfull, framstår dessa digitala skräckscenarier mest som skrattretande hokuspokus.

Det är till denna daterade och datafientliga tradition som Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor ansluter. Underligt nog känns pjäsen ändå inte inaktuell. Faktum är ju att spelen på nätet, där man kan skapa sig egna karaktärer i stora alternativa världar, numera är ett stort, inte ens längre subkulturellt, nöje. Och det är just i ett sådant spel som pjäsens Alex Andersson förirrat sig, på jakt efter den fruktade Karl Horland till vilken han måste framföra ett hemligt meddelande.

Pjäsen är specialskriven för Uppsala stadsteater av danske Nikolaj Cederholm. Mest känd för den smått legendariska och Köpenhamnsbaserade teatern Dr. Dantes Aveny. Med Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor vill Cederholm i komedins form diskutera köns- och identitetsproblematik. Vilket ju givetvis är tacksamt att göra i en dataspelsvärld där varje identitet bokstavligt talat är konstruerad. Spänningen, och ska det visa sig glappet, mellan vem eller vilka som döljer sig bakom de stereotypa och datoriserade karaktärerna är föreställningens dramatiska nerv.
Däremot känns den diskussion om könsidentitet och feminism som här förs alldeles för grund. Den vilar på en förenklad bild av vad jämställdhet egentligen handlar om och de tänkta ironierna lämnar en lätt bitter eftersmak. Då är skämten om dansk respektive svensk mentalitet mer lyckosamma. Carsten Bjørnlunds desperata utspel om svenskens förträfflighet hör till kvällens absoluta höjdpunkter.

Annars kan man säga att föreställningens styrka ligger mer i dess form än dess innehåll. Det är en snygg, ibland rent spektakulär, iscensättning med en hel del oväntade teatrala specialeffekter. Det finns en lekfullhet i scenspråket som är oupphörligt underhållande. Det senare låter sig också sägas om ensemblen som genomgående visar gott spelhumör. Särskilt Aksel Morrise är lysande i sin komiska hetsighet. Även Cecilia Forss robotlika sexdåre är skickligt gestaltad. Detta, tillsammans med de häftiga scenlösningarna, gör Cederholms dataspelskomedi till en helt klart sevärd föreställning. Men utmanar och förändrar vår syn på jämställdhet, eller den hotfulla cyberrymden, gör den knappast.
John Sjögren