Bollhuset i Uppsala tisdagen den 17 februari 2015. Man behöver inte blunda för att i fantasin förflyttas till platsen för det som utspelade sig exakt här för på dagen sjuttiosex år sedan. Det är inte bara samma plats, även orden är identiska, till och med personerna om vi accepterar att de spelas av tjugofem skådespelare iklädda det sena 1930-talets koftor och slipovrar, korrekta kostymer och välputsade lågskor.
Mer dokumentär kan en teaterföreställning knappast bli än Ola Larsmos och Johan Huldts rekonstruktion av det så kallade Bollhusmötet den 17 februari 1939. Striden står om hur Sverige ska förhålla sig till judiska studenter på flykt från Nazityskland. En falang inom studentkåren argumenterar för en human lösning - en annan varnar för "judeimporten" och kan efter åtta timmars debatt räkna hem den skamliga segern.
För den som såg föreställningen vid urpremiären för exakt nio år sedan blir upplevelsen kanske inte lika omskakande i dag. Det är trots allt Larsmos egen förtjänst. Hans outtröttliga grävande i den svenska högerextremismens och nazismens historia hör till de intellektuella bragder som rubbat den svenska självbilden. Utan denna insats hade Bollhusmötet - det är jag övertygad om - förblivit en fotnot i glömskans grushög.
Av åtta timmar har det blivit nittio minuter, alldeles tillräckligt för att raden av talare ska påminna oss om hur kort avståndet är mellan då och nu. Ett ord som "import" är möjligen inte längre gångbart i den politiska vokabulären. Men det finns synonymer. Ord som glider och försöker blanda bort korten. Flyktingmotståndarnas envisa tal om "hjälp", alla dessa hjälpsökande som naturligtvis måste få hjälp, fast inte just här utan där de befinner sig, Tyskland då, Syrien i dag.
Man förstår hur det lät den gången - och lyssnar till ekot nu.
Det hör till tragedin att även de anständiga tvingas till taktiska reträtter och försiktiga omskrivningar. Själva sanningen försvinner i ett språkligt dis. Antisemiterna varnar för antisemitism. De förföljda judarna förs knappt på tal - alltsammans handlar ju om införsel av "intellektuell arbetskraft", som de tio judiska läkarna heter i statistiken.
Johan Huldt behöver inga formexperiment för att verkligheten ska träda fram ur skuggorna. Ensemblemixen av amatörer och professionella bidrar till verklighetskänslan. Några kommer direkt från en knasig fars på Stadsteatern, resten från Reginateatern, Juvenalorden och kulturnämnden - ett annat Uppsala än för sjuttiosex år sedan.
Paul Celans dikt "Dödsfuga" sätter punkt för kvällen och orden återfår plötsligt sin mening.
Pjäsens författare Ola Larsmo är medarbetare i UNT, därför recenseras "Bollhusmötet" av Leif Zern, teaterkritiker i Dagens Nyheter.