Vem var egentligen Bang? Bakom varje kändis kan finnas en komplicerad människa med drag av vem som helst av oss och enligt den här föreställningen är Bang inget undantag.
Skribenten och journalisten Barbro Alving blev under signaturen Bang känd för hela svenska folket, och räknas som en av våra främsta reportrar genom tiderna. Mycket är skrivet om henne och många av hennes egna texter är än idag synnerligen levande tidsdokument. 1928 började hon som reporter och hon lade ner pennan 1982, förhindrad att använda ord efter en stroke.
I den enda rollen i den nyskriva pjäsen ”Bang” finns Anna Takanen, som annars är teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern. Med impressionistiska penseldrag tecknar hon ett välkolorerat porträtt av en kvinna som rids av stora känslor och hett engagemang, förälskad i att förmedla nyheter med en egen typ av humoristisk saklighet och som med fingertoppskänsla lyckas hamna i de stora världshändelserna gång på gång.
Men hon rids också av maror, att inte räcka till vare sig som yrkesmänniska, förälder till dottern Ruffa eller människa överhuvudtaget.Trycket från omvärlden är massivt, med ständiga deadlines och pengabrist. Tvivlet på den egna förmågan, ångesten för fascismens framfart och atombomben dränker hon i alkohol och cigaretter.
I inledningen av föreställningen får Anna Takanen i rollen liksom ta sats och övertala sig själv att möta sin publik, kommendera sig in på scenen likt en Pippi Långstrump på fint kafferep. Men när hon väl är på plats vid skrivbordet tar hon scenen i besittning med självklar pondus i gestaltningen. Vånda och humor, världssmärta och ordhantering, sinnlig romantik med både kvinnor och män spelas fram i en fängslande ström.
Magnus Lidmans manus bygger på texter av Barbro Alving men också på fotografier av henne. Det är en finurligt flätad monolog han skrivit där det mesta av tro, hopp och tvivel finns med ur Bangs egen penna. Men också citat från några av hennes samtids stora, Pär Lagerkvist, Karin Boye, Gunnar Ekelöf och några till.
Som vuxen skärskådar Bang en mening som inleder dagboken hon skrev som 17–åring. Då hade hon och hennes familj flyttat från Uppsala till Stockholm. Att de tillsammans brukade skoja om att lilla Barbro var född i ”skandalhuset”, det hus som var byggt högre än Uppsala universitet, är dock inte med i den här pjäsen. Fokus ligger på den vuxna Bang och den här meningen, som handlar om otillräcklighet som skribent, blir till ett återkommande credo i pjäsen..
Tre statister i nunnekläder och med stora vita masker gör några gåtfulla entréer. Kanske symboliserar de Bangs demoner – en av dem har en mask som vännen Karin Boye som tog livet av sig när Bang var på reportageresa – men de är också själasörjande nunnor. Bang blev med tiden troende katolik.
Föreställningens främsta förtjänst är att den går djupare, bortom tidningsnostalgi och reporterromantik och ger ett fascinerade porträtt bortom myten, bilden av Bang som superreporter.