Det vid det här laget inom alla konstgenrer spridda Bechdeltestet undersöker som bekant om ett verk innehåller åtminstone två kvinnor som talar med varandra om något annat än män. I Robert Thomas pjäs ”Åtta kvinnor” från 1958 är åtta niondelar av ensemblen kvinnlig och den enda synliga mannen, Janne Tavares, får endast musikalisk röst. Ändå kretsar samtalet på scenen uteslutande om den man som med en kniv i ryggen ligger i sovrummet en trappa upp, den man som dessutom samtliga åtta kvinnor på scenen är känslomässigt och/eller ekonomiskt beroende av.
Det är kanske ingen vågad gissning att tro att Kulturhuset Stadsteatern genom att överföra François Ozons populära filmatisering (2002) av Thomas pjäs med Catherine Deneuve, Isabelle Huppert och Fanny Ardant i några av rollerna, hoppas på en succéartad långkörare i stil med Alexander Mørk-Eidems ”Paraplyerna i Cherbourg”, som i flera omgångar spelades på samma teater för några år sedan. Likheterna är flera - fransk filmförlaga, en betydande del sångnummer och en allt annat än djupsinnig plot.
Men i regissören Anna Novovics ”Åtta kvinnor” har filmoriginalets franska chansoner fått stryka på foten. Istället har den Agatha Christie-mässigt raffinerade intrigen försetts med svenska 60- och 70-talsörhängen (efter amerikanskt original), med Lill Lindfors paradnummer ”En sån karl” som tematisk signaturmelodi.
Vi befinner oss i ett Frankrike på francens tid, i ett land, där det fortfarande går att bygga en story på att telefonen har fast lina och på att nyheterna når det för tillfället insnöade hemmet via Le Monde. Med ett sådant upplägg bygger en betydande del av upplevelsen på skådespelarinsatser. Och visst levereras det sådana på Stadsteatern även om det tempomässigt är en bit kvar till fransk grace och lätthet.
Alexandra Zetterberg Ehn koketterar som husets matriark Gaby med gracil cigarillestetik och rytmiska rökpuffar, Annika Hallin lever ut som bittert nervösa antiprimadonnan moster Augustine, en förförisk Sharon Dyall som den mördades syster Pierrette sjunger Barbro Hörbergs underbara sång ”Ja, hej” så galant att det ensamt är värt entréavgiften, Sandra Huldt hembiträde Louise har alltid en sarkasm i mungipan, teaterhögskolestudenterna Agnes Rase och Annika Rimbléus som husets döttrar har sådant skjut i repliken att knallpulverkrutet på scenen ter sig överflödigt. Och så har Stadsteatern, som redan tidigare gjort till sitt signum att våga satsa på äldre kvinnor i bärande roller, utökat sitt stall med 80-åringen Siv Malmqvist, en artist som än i dag trippar raskt på höga klackar och får sången att svänga även om hon plockar ned höjdtonerna.
”Åtta kvinnor” må kretsa kring en man, men i händerna på denna kompetenta ensemble blir det påtagligt att han är stendöd, medan kvinnorna lever.