Komikerduon Hasse Alfredsson och Tage Danielsson var bland det roligaste man kunde uppleva under 1960-talet och ett par decennier framåt. Deras revyer, sketcher och filmer har gått till nöjeshistorien. Johanna Garpes och Erik Norbergs nyskrivna musikal bygger inte bara på komikerduons långt ifrån uddlösa texter utan också på hela deras absurda värld, ett folkhem kryddat med vilda fantasier och två stora klappande hjärtan.
I komikerduons Schubertpastisch "Spader madam" var donna Juanita," lika pilsk som sin bror don Juan", bara en bifigur. Här har hon huvudrollen, inledningsvis som en åldrad livsnjuterska i Claire Wikholm gestaltning. Men i tillbakablickar spelas hon av Gina Dirawi. Med tanke på hennes ringa teatererfarenhet bär hon sin roll med en självklarhet som är imponerande.
Handlingen i "Donna Juanita" tar sin början i ett folkhemskök i värmländska Kramfors. Här hyllas hemmafrun, den lilla gumman som kan gno. Tonårssonen Dan, spelad av den plastiskt begåvade Robin Keller, slänger litterära citat omkring sig och trillar lika vilt som än gång Gösta Ekman gjorde. Men tonårsdottern Anita gör revolt och rymmer efter att ha haft sex med brevbäraren. Hon vill leva livet och får brorsan med sig som vapendragare och protokollförare av Anitas, sedermera donna Juanitas erövringar.
Hon förföljs av den giftaslystna brevbäraren och några till och resan får en och annan oväntad vändning. Donna Juanita blir bestulen på sitt protkoll och innan det är färdigt får vi se både en kulturman och en Skavlankopia ta plats på scenen.
Inledningsvis är det lite segt med hysteriskt överspel och tramsiga dans- och sångnummer. Först i andra akten, när handlingen ballar ur allt mer och alla byter kläder med varann till barnvisan "Ska vi byta grejjer" landar föreställningsidén i hyfsat smart och aktuell underhållning, rena rama allegorin över de senaste årtiondenas sexuella revolution.
Men det är svårt att uppfatta texterna ibland. Är det månne teknikstrul? Det är extra tråkigt eftersom just innehållsrika texter med roliga rim var ett av Hasse och Tages verkliga signum.
Föreställningen har inte riktigt den spirituella lätthet som till exempel en annan känd jukeboxmusikal, "Mamma Mia" . Men den leker med referenser på kul sätt. Det kräver kanske att man känner till sin Hasse och Tage-historik för att hänga med i allt.
I en och annan scen glimrar det till av duons underfundiga vemod, när tempos skruvas ner, och musikerna får till en mjuk, jazzig ton, då skapas sceniska ögonblick väl minnande om Hasse och Tages storhet.