Jag kan bli nästan opassande glad av att stöta på en riktigt eländig barnbok. Inte en dålig, alltså. Utan en som verkligen tar sig in i det svartaste svarta och vältrar sig i allt det djävliga. Norska Gro Dahle brukar vara ett säkert kort.
Det handlar egentligen inte om att jag är övertygad om att misärporr är den mest uppbyggliga läsningen för barn. Böcker behöver inte vara nyttiga, eller kanske snarare – jag är rätt säker på att de är nyttiga i vilken form de än kommer. Men de riktigt tunga historierna tangerar ett mörker som faktiskt är vardag för många barn, och de som har haft bättre tur kommer någon gång att bli tvungna att konfronteras med det. Det innebär förstås tyvärr ingen räddning för ett utsatt barn att möta sin egen situation i en bok, men i igenkänningen bor en potentiell insikt om att barnet inte är så ensamt som det kan känna sig. Och viktigare än så blir inte en bok.