Den 4 januari 1966 målade den japanska konstnären On Kawara en duk i en gråblå färg, textade dagens datum över dukens mitt och lade den i en handgjord låda tillsammans med ett klipp från en dagsaktuell tidning. Det var inledningen på ”Today-series”, en av vår tids mest fängslande konstverk. Kanske också det bästa. På klippet i den första lådan, som skulle följas av drygt 3000 under fem decennier, stod det ”New York´strafficstike”.
Kawara kartlägger knapphändigt sin egen existens. Målningarna avslöjar endast var konstnären har varit vid en viss tidpunkt och vad som hände där, eller vad som råkade stå i en viss tidning. Informationen kompletteras delvis genom andra projekt. Kawara har då och då sammanställt listor och skickat olika meddelanden, parallellt med sina "Todays". "I met", "I went" och "I read" talar om vem Kawara har träffat, var han har varit och vad han har läst. "I met" presenterar bara en samling maskinskrivna namn på ett papper. "I went" består av fotokopierade kartor på vilka Kawara har stämplat dagens datum och med bläck markerat hur han har rört sig. "I read" består av ytterligare tidningsurklipp.
Vad som vid en första anblick kan tyckas vara en överdriven självcentrering elimineras av "One million years (past)" respektive "One million years (future)". Det första en bok på tio band som från 1969 räknar upp en miljon år bakåt i tiden, dedicerad till alla människor som någonsin har levt. Det senare ett motsvarande verk som från 1981 sträcker sig en miljon år in i framtiden och tillägnas ”the last one”. Också här skapar Kawara någonting dramatiskt och svåröverblickbart med små medel. Böckerna illustrerar och omringar nuet och allt som har varit och kommer att vara ett nu.
Dessutom har Kawara tagit ett steg tillbaka till förmån för sitt verk och har inte fotograferats eller intervjuats sedan 50-talet, och går inte på sina egna vernissager. Hans konst existerar i ett mellanrum mellan en enorm jag-fixering och en drift att vara ett allmänmänskligt exempel. Han gör tiden till ett ready-made på samma sätt som Marcel Duchamp förvandlade ett cykelhjul till konst 1915. Och han bearbetar i konsthistoriens kanske största Memento mori-motiv: sin, och mänsklighetens, erfarenhet av de atombomber som släpptes över hans hemland när han var i tonåren.
Den 10 juli avslutades definitivt On Kawaras "Today"-serie. Kontinuitet, lär Kawara ha sagt, betyder ingenting medan diskontinuitet betyder existens. Nu har han stigit tillbaks i det kontinuum av icke-varande som livet är en liten paus ifrån. Och resten av oss får glädjas över att han har existerat.