Det var hennes exman som övertygade Ofelia Edgren-Arias att skriva om sitt liv.
– 2011 började jag skriva, det var nu eller aldrig. Tre år senare var boken klar, berättar Ofelia Edgren-Arias.
Från matbordet i lägenheten i Nyby ser vi ut över Gamla Uppsala. Till kaffet bjuds på kakor från Asturien i norra Spanien, där Ofelia Edgren-Arias är född. Nu är hon och maken Kjell Edgren precis hemkomna från hennes första hemland. Hon har översatt sin bok ”Min historia och en resa till världens ände” till spanska och presenterat den i Spanien och Chile. Att beskriva sitt 84- åriga liv – som började i en fattig spansk by och via Chile så småningom tog henne till Uppsala – beskriver Ofelia Edgren-Arias som en jobbig process.
– Genom översättningen levde jag om mitt liv ytterligare en gång.
I och med giftermål med en chilensk läkare lämnade hon Francos Spanien för Chile och fick uppleva demokrati. Ofelia Edgren-Arias slogs av hur öppet människor pratade, att de vågade kritisera sådant som inte var bra. Livet i Spanien var mycket begränsat.
– I Madrid blev jag stoppad av polisen när jag gick hand i hand med en kille. De kallade det ”attentat mot offentlig moral”, säger hon med ett snett leende, skakar på huvudet och fortsätter,
– En hel värld öppnade sig. Det är stor skillnad på demokrati och diktatur. Hellre en dålig demokrati än en bra diktatur, det lärde jag mig i Chile.
Men diktaturen kom ifatt henne i form av Pinochets militärkupp, och efter svåra förluster och en tid i fängelse hamnade Ofelia Edgren-Arias familj i Uppsala. Hon talar med värme i rösten om det mottagande de fick i Palmes Sverige. Här kom dock hemlivet att bli ohållbart, och hon skilde sig från sin man efter att han skaffat barn med en annan kvinna. Kärleken och allt vad den innebär, från lycka till sorg och svek, är vad hon ser som självbiografins röda tråd. Hon är stolt över att ändå ha haft en fin relation till exmaken.
– Jag skrev boken för att han skulle läsa den. Tyvärr drabbades han av Alzheimers och kunde aldrig göra det, säger Ofelia Edgren-Arias.
Men när hon översatte boken till spanska – vilket var en utmaning, inte enbart för att minnena kom tillbaka utan även för att hon upplever berättande på spanska som svårare – fick hon en ny insikt.
– Hur många kvinnor som säkert kan känna igen sig och finna styrka i min historia. Det jag berättar är på många sätt allmänmänskligt. Jag kunde befria mig när jag börjat jobba som undersköterska och klarade mig själv, säger Ofelia Edgren-Arias.
sigrid.asker@unt.se