Efter att ha nött på tangoskorna i 16 år ville medlemmarna i New Tango Orquesta gå vidare. De tar ett stort steg från förra albumet, mästerverket Vesper. Den musiken framförde de också på scen i en minnesvärd och bejublad konsert i Parksnäckan i Uppsala för ett par år sedan. Leta gärna upp det albumet, det är helt fantastiskt i genren nuevo tango i nordisk tappning.
Men som sagt, nu är tangokostymen inhängd i garderoben och i stället plockas en betydligt mindre yvig och smalare klädedräkt fram. Ensemblen har delvis byt namn till New Tide Orquesta och musiken på nya albumet How to climb a mountain närmar sig mer namn som Philip Glass och Michael Nyman. NTO:s främste kompositör Per Störby har liksom de båda nämnda komponisterna också gjort mycket för film, tv och teater.

Det är en mycket visuell musik som hela tiden kastar sig mellan olika stämningslägen. Här finns till skillnad mot den tangoinspirerade som de gjort tidigare en stram och minimalistisk hållning som till en början kan verka mindre direkt. Det tar sin tid, men den nedlagda tiden är mycket belönande. Vartefter utkristalliseras sköna melodilinjer och rytmfester som griper tag och stannar i sinnet. Det blir oemotståndligt suggestivt och dynamiskt i längden.
Den sensualism som fanns i tangon dyker upp här och var också, men känsloregistret blir faktiskt större när inte den ibland mer förutsägbara och kanske lite låsta tangokostymen håller tillbaka. Per Störby har visat många gånger tidigare vilken stor kompositör han är och det fortsätter han med här också. Och visst finns det en anings tango här och var.

Per Störby är också en duktig musiker på det svåra instrumentet bandoneon (tangodragspelet), som det sägs ta en livstid att bemästra. Han är en god bit på väg. Hans medmusikanter står inte långt efter på sina instrument. Livet Nords violin och Johanna Dahls cello väver ett ömsom sprött, ömsom kärvt nät runt Josef Kallerdahls bas, Thomas Gustavssons piano och Peter Grans gitarr. Tillsammans får de fram en stor klangrikedom som är NTO:s helt egna.
Mycket av dynamiken kommer säkert från den inspelningsmetod man valde för detta album. Man låste in sig i en stuga vid kusten i Bohuslän och lät bandaren rulla (i den mån digitala sådana gör det). Där spelade och spelade bandet på dagarna och filosoferade över tillvaron på kvällarna. Resultatet är bländande.
Saknar man ändå mer tango – och det gör man lite grann - så är Göteborgska Sexteto Tangótica ett alternativ. Här får man ingen bandoneon men väl dragspel och en härlig saxofon i stället. Kapellmästaren Love Nilsson leder sina musikanter från fronten med sina saxar och sin flöjt. Följden blir att Sexteto Tangótica har mer av jazz i soundet, något som ger dem en fräsch ingång till musiken. Det självbetitlade albumet innehåller också några snabbfotade milongor och ett par sentimentala valser liksom ett arrangemang på W A Mozarts Lacrymosa, men tangon är grunden. Gruppen drar sig inte heller för att ge sig på det största namnet i genren Astor Piazzolla. Och de kommer undan med mer än blotta förskräckelsen.