ROCK. Jag har aldrig haft några större problem med döds- och progrockhybriden Opeths vokala variationer. Men när bandledare Åkerfeldt här överger monstersången öppnar sig en lustgård av detaljer. Hela röda proggmattan är utrullad och det är bara att lägga sig och låta sinnena kittlas av en lätt sorgkantad atmosfär där låtarna liksom prövar sig fram: startar, stannar, smyger i gång i ett andra försök, drar av och lägger till instrument. Sången spinner en spöklik väv runt albumet som kantas av ett förstaspår som är en hommage till pianisten Jan Johansson och en akustisk sistalåt som fullkomligen balsamerar lyssnaren. Däremellan jordiga 70-talsriff, In a silent way-jazz, tossiga orglar och flöjter och en analog värme som får dig att smälta bort i ett litet hörn som du aldrig vill ta dig ifrån.