Såhär bra har de aldrig låtit, och det vill inte säga lite!
Uppländska folkmusiktrion Väsen kan snart fira ett kvarts decennium som grupp, förvisso i lite olika inkarnationer och samarbeten genom åren, men hela tiden med kärnmedlemmarna Olov Johansson, nyckelharpor, Mikael Marin, viola och Roger Tallroth, gitarrer.

De bildades kring en soloskiva av Olov Johansson som hette just Väsen, och har spelat sig fram genom koja och slott inte bara i Sverige utan runt om i världen. Årets spelschema rymmer turnéer i Kanada, USA, Japan, England, Tyskland och Norden, inklusive folkmusikgalan i Uppsala i april.

Jag minns till exempel när jag såg dem med Nordman på folkmusikfestivalen i Falun på 90-talet, alldeles efter att Nordman slagit igenom. Där mötte de en ölstinn rockpublik av allra röjigaste slag, totalt helvild, och Väsen-killarna såg lätt skärrade ut på scenen. De var ju vana vid en helt annan slags publik.

För Väsen var väl inhoppet i Nordman mer att betrakta som ett kuriöst sidospår, och desto större musikalisk tyngd har samarbetet med slagverkaren Andre Ferrari haft, liksom med folk som Mike Marshall och Darol Anger.
Men hela tiden har det ändå varit i triospelet som Väsen haft sin kraft, så komplett och i grunden utan behov av förstärkning.

Detta har de återkommit till på sina skivor genom åren som genomgående hållit hög kvalitet, alltifrån en tidig cd som 1992 års Vilda väsen - med delvis traditionellt låtmaterial - till senare års liveskivor från USA och Japan.

På nya cd:n Mindset är det som att trions hela mognad och kvartssekellånga erfarenhet kondenseras i en musik som alltjämt har rötter i den uppländska myllan, men samtidigt överskrider gränser och former, arkaiskt och modernt på samma gång. Det är Väsen-musik.

Egentligen rätt förunderligt att man kan skapa så stor klangbild, så mycket variation och nyans med bara tre instrument. Det handlar inte minst om maximal variation i arrangemangen där instrumenten ömsom följer varandra och flätas samman i stämmorna, ömsom lägger kontraster, motstämmor och rytmiserar.

Allt material är egenskrivet denna gång, av alla tre medlemmarna. Man hör ekon av läromästare som Sahlström, men också en arom av fjärran platser, keltiska och asiatiska reminiscenser och även lite zigenarkänsla i Mikael Marins utsökta vagabondhyllning Träbens-Jonke.

Genom åren har spelet blivit mindre uppruggat, mer serent och lyriskt, men fortfarande med en organiskt pådrivande rytmik som kommer ända nedifrån fötterna och mellangärdet. Denna obetvingliga rytmik hör till det som får Väsen att sticka ut mot i stort sett alla andra folkmusikgrupper. Försök att inte ryckas med!
Och samtidigt finns det en melodisk bärighet i de egna låtarna som ger självklar form och riktning åt spelet, i minsta finurliga vändning.

Väsen nöjer sig inte med att lägga stämningar, de har också en melodi att berätta.
Hör t ex Roger Tallroths Lilla kulturbidragsvalsen som trots den skämtsamma titeln påminner om en medeltida folkballad i valstakt, avklarnat med en närmast suggestiv resning. Eller Olov Johanssons hymnartade brudvals till Maja och Tobbe.
Kort sagt, hos Väsen ligger storheten i det lilla formatet. Och ett musikanteri som inte vet några gränser.