Mitt sommarlov
Det är en varm junidag när jag kliver in i författaren Elsie Johanssons hem i Sala backe. På väggarna hänger främst uppländska konstnärer, men även värmlänningen Lars Lerin finns representerad. Det finns en samling Tobo-keramik i vardagsrummet.
– En kunnig värderare sa till mig att jag säkert kan få en vacker slant för den här samlingen, säger Elsie.
En dylik samling konstföremål hade inte varit tänkbar under hennes uppväxtår. Alla som har läst hennes böcker, förstår att Elsie Johansson har gjort en magnifik klassresa, även om hon själv protesterar mot ordvalet.
– Jag är rotad bland de mina.
Med en far som var statare, och senare byggnadsgrovarbetare hos Anders Diös, fanns det inte mycket pengar att röra sig med.
– Men visst hade jag sommarlov, säger Elsie, som fyllde 90 år den 1 maj i år.
– Jag gick i Gryttby byskola i sex år, men jag minns inte hur långt sommarlovet var på den tiden.
Elsie beskriver det som att hon var både ensam och udda under sina skolår. Hennes intressen; böcker, natur och livsfrågor, stack ut. Hon kan ha svårt att bejaka sig själv än i dag.
– Jag umgås inte i de där kretsarna, säger hon och syftar på kulturvärlden.
Elsie minns särskilt en lekkamrat: grannen Bittan som var ett år yngre och som Elsie har kontakt med fortfarande.
I en liten björkdunge hade de inrett ett "kök" där spisen bestod av en uttjänt slipsten.
– Vi låtsaseldade i mitthålet och lagade mat av olika växter. Det var den perfekta låtsasvärlden med plats för fantasin.
Trots att man "inte var någon" om man inte ägde mark, minns Elsie Johansson att det fanns hyggliga och bra medmänniskor som ville väl. Somrarna minns hon med värme.
Det viktigaste elementet i Elsie Johanssons barndom var naturen. Att ströva i markerna, hoppa på stenarna, leka nedanför Uppsalaåsen som löper genom Vendels socken.
Thore, hennes äkta make, har ett ställe på andra sidan åsen från där Elsie växte upp.
– Den där åsen är som en ryggrad i både mitt och Thores liv.
Huset där Elsie bodde till det att hon fyllde fjorton år finns inte längre kvar.
– Det var en dålig men älskad stuga, det blev frost på tapeterna när det var kallt.
Elsie brukade hjälpa sin mor att plocka lingon och blåbär om somrarna. Bären, som såldes för 25 till 30 öre litern på Fyristorg, var hennes mors enda egna inkomst. När säsongen var inne sålde de även kantareller.
– Mamma var en väldigt prydlig och ordentlig kvinna. Ibland köpte källarmästaren på hotell Gillet hela rasket. Han visste att det var noggrannt rensat, säger Elsie.
Jämte Elsie och hennes mor på Fyristorg fanns en pojke som sålde kaniner, den blivande finansmannen och entreprenören Anders Wall.
– Vi brukar säga det när vi träffas, "kommer du ihåg när vi stod där på torget?".
När Elsie var 15 år flyttade hon in till Uppsala för att läsa på Uppsala högre elementarläroverk för flickor, Magdeburg, där hon läste i fyra år.
Flytten till Uppsala och skolgången, med allt vad den innebar – 30 års arbete på Posten och en framgångsrik författarkarriär – bandet till Vendels socken är fortfarande starkt.
– Jag och Thore har kommit överens om och har fått tillstånd till att vår aska ska spridas ut bland tallarna längs Mosippans stig. Så skiljs vi aldrig åt, säger Elsie med glitter i ögonen.