"Skolavslutning pÄ Sverkerskolan. Ett lov med mycket lÀsning lÄg framför mig. Fröken bredvid heter Gunilla Danielsson och har följt min författarkarriÀr genom Ären. NÀr jag debuterade skickade hon ett skrivhÀfte till mig med de dikter jag skrev just i tredje klass."
Somrarna var nĂ„got vĂ€sensskilt frĂ„n den övriga tiden. De andra mĂ„naderna innebar ljud, ljus och larm som gradvis kulminerade mot skolavslutningen â och sedan var det som om hela staden pustade ut. Redan som mycket liten lade Maria Ernestam mĂ€rke till denna cykliska transformation.
â Stan blev sig sjĂ€lv, drog sig in och fick vila, sĂ€ger Maria.
Denna urbana förvandling var nÄgot som möjliggjorde för somrar prÀglade av lugn och en, som hon beskriver det, totalt stressfri tillvaro. Och för Maria att stilla sitt litterÀra lystmÀte. Det sistnÀmnda verkar ha varit nÀrapÄ omÀttligt.
â Somrarna gav mig möjligheten att dyka in i böckernas vĂ€rld. Man kunde sommarlĂ„na sĂ€ckvis med böcker pĂ„ biblioteket.
Att sommarlÄna innebar att man kunde lÄna frÄn början av juni som inte skulle tillbaka förrÀn i slutet pÄ sommaren nÀr bibblan Äterigen öppnade. Fullt uppbunkrad pÄ böcker gjorde Maria gÀrna utflykter i Uppsala. I sÀllskap av boken som gÀllde för stunden samt picknick.
â Jag packade jag te, smörgĂ„sar och ibland fick jag med en knĂ€ckbakelse frĂ„n Ofvandahls. KnĂ€ckbotten och vaniljfyllning. Det var en favorit.
Hon sÀnder en stilla önskan om att den kan fÄ komma tillbaka igen, "om de lÀser detta".
"Bilden Àr inte tagen pÄ Stadsbiblioteket men hos en bokÀlskande vÀn, dÀr jag under sommarmÄnaderna, som tonÄring, botaniserade i bokhyllan."
NÀr hon gjorde sina utflykter levde hon sig ofta in i böckernas vÀrld sÄ till den grad att omgivningarna inför hennes ögon förvandlades. Som riktigt ung satt hon och matade Ànderna vid FyrisÄn sommartid, men senare blev FyrisÄn en plats hon gÀrna lÀste böcker intill, framförallt pÄ bÀnkarna nÀrmre Pumphuset.
â Jag lĂ€ste "Borta med vinden" och jag minns att jag var helt tagen av det dramat. Fallet borta vid Pumphuset med de dunkande lĂ€tena blev ihopkopplade med hur de arbetade pĂ„ fĂ€lten i söderns USA. Vasaparken lĂ„g intill dĂ€r jag bodde och nĂ„gon gĂ„ng pĂ„ mellanstadiet lĂ€ste jag "Lilla huset pĂ„ prĂ€rien". Biotopia Ă€r fortfarande huset pĂ„ prĂ€rien för mig.
Hon bodde i Luthagen, alldeles mittemot det prÀktiga blÄ Vasahuset.
â Vi bodde pĂ„ en liten gata som heter Vasagatan. Man cyklade överallt, och oavsett vilken tid man cyklade, det kunde bli ganska sent, sĂ„ var det aldrig nĂ„gon som var orolig. Ă kte man hem pĂ„ nĂ€tterna var det ganska öde.
Den hÀr kÀnslan av trygghet Àr nÄgot Maria Ernestam Äterkommer till flera gÄnger i intervjun.
â Som Ă€nnu yngre lekte vi pĂ„ gĂ„rden. FörĂ€ldrarna kastade ned lite pengar i aluminiumfolie och vi kutade ivĂ€g och köpte glass. De var aldrig oroliga, fast bilar fanns ju förstĂ„s Ă€ven dĂ„ pĂ„ gatorna. Vad tryggheten kom sig av, dĂ€rom tvistar de lĂ€rde. Men kanske borde dagens förĂ€ldrar slappna av lite.
Maria Ernestam förstÄr lyxen i att ha haft bÄde far- och morförÀldrar i samma stad.
â Jag hade förmĂ„nen att ha farmor, farfar, mormor och morfar ganska lĂ€nge och de flyttade i pensionsĂ„lder till Uppsala. Farfar och farmor bodde pĂ„ Artillerigatan vid Stadsskogen.
"I slottstrÀdgÄrden, 19 Är. KlÀdde mig i trenchcoat, kÀnde mig sÀkert som om jag hoppat direkt ur en John le Carré-roman. Handskarna var inspirerade av en scen i 'Unga kvinnor', dÀr syskonen Meg och Jo delar pÄ ett par handskar, de bÀr en handske pÄ handen och hÄller i den andra (de hade bara ett fungerande par och var tvungna att dela)."
Stadsskogen intill farmor och farfar var en annorlunda plats i och med skogen. Ernestam minns hur hon just lÀst klart Vilhelm Mobergs utvandrarserie och hur farmor och farfars hem i Uppsala för henne blev symbolen för det obrukade Sverige, som tidigare generationer slet hÄrt med för att kunna överleva. I Mobergs böcker har man dels Karl Oskar som högg trÀd frenetiskt för att bygga hus och samtidigt Kristina som lÀngtade tillbaka till Sverige.
â DĂ„ insĂ„g jag att det var de öppna landskapen hon sĂ„g framför sig. DĂ„ kunde jag ocksĂ„ kĂ€nna igen mig i detta, i jĂ€mförelsen mellan Stadsskogen och det i övrigt mer öppna landskapens Uppsala.
BĂ„de far- och morförĂ€ldrar tyckte om att ta sig tid att berĂ€tta fördjupande om historia och litteratur för Maria. PĂ„ sommaren fanns det tid för denna typ av berĂ€ttelser. Ăver huvud taget minns inte Maria Ernestam att det nĂ„gonsin fanns inslag av stress sommartid.
â Visste farfar att man lĂ€ste Moberg sĂ„ kunde han berĂ€tta om spĂ€nnande saker, om sitt eget slit pĂ„ bondgĂ„rden strax utanför Ărebro. Jag brukar uppmana till detta i författarsamtal: "Se till att barnen fĂ„r tid med farmor och morfar för det Ă€r ovĂ€rderligt." Man kan hitta saker att kĂ€nna igen sig i som kanske inte finns hos sin mamma och pappa, sĂ€ger Maria Ernestam.