Det doftar lövskog efter regn. Vid sidan om stigen står en kvinna i dubbelvikt position och plockar blåbär. Vi är framme vid Stadsskogens utegym.
– Här brukar jag köra chins och lite annat, säger Sara Trolte och tar av sig tröjan för att demonstrera chins.
Hon hänger i armarna i en stång med benen fritt i luften och lyfter sig upp med armkraft tills överkroppen är i jämnhöjd med stången. Min första tanke att utegymmet är en trevlig plats att pausa på under joggingturen är som bortblåst. Någon paus är det verkligen inte fråga om när Sara styrketränar.
Sara Trolte är individualist och tävlingsinriktad. Hon tränar varje dag. Men hon har varit lagidrottare också, under många säsonger spelade hon innebandy i Gottsunda damlag Uppsala. När laget kvalade upp till ettan fick de lägga ner. Klubbens ekonomi klarade inte det.
– När jag spelade innebandy anpassade jag min träning efter det. Inför en match kunde jag inte köra ett hårt pass, det gick ju inte att komma dit och spela med träningsvärk. Nu är jag fri att ha träningsvärk när jag vill, säger hon och verkar rätt nöjd trots att det hade varit kul att spela i den högre divisionen.
Innebandyn började hon med när familjen flyttade från Örnsköldsvik till Uppsala. Då var hon 16 år. Innan dess hade hon tävlat i längdskidåkning. Hon fick sluta när hennes mamma skulle studera på kvällstid. Då behövdes Sara hemma för ta hand om yngre syskon. Hon har vuxit upp utan en pappa och är van att ta ansvar.
Hur kom det sig att du sökte till Atleterna?
– Jag såg en trailer på tv. Klockan var väl tio på kvällen, jag skulle precis sova men slängde in en ansökan. Innan dess hade jag sökt till Gladiatorerna men inte kommit med. Jag vill ha utmaningar, säger Sara Trolte.
Då visste hon knappt vad programmet handlade om men klarade gallringarna bland hundratals sökande. Bland annat passade hon på att slå sitt eget rekord i chins och var den som uthärdade längst i ett löpmoment. Hon är bäst när det gäller, då triggas tävlingsinstinkten igång.
Speciellt nervös var hon inte heller.
– Jag vet min egen kapacitet.
I Atleterna tävlar 24 personer i par i olika grenar som häcklöpning, längd- och stavhopp, bågskytte, simning och klättring.
För Saras del är inspelningarna redan över. Det skedde i våras.
– Det var fantastiskt kul. Och jag har utvecklats mycket som person under inspelningarna som pågick under flera veckor. Vi levde som i en egen bubbla, utan andra bekymmer och blev väldigt bra vänner. Enda kontakten vi hade med yttre världen var genom mobilerna, fast min gick sönder, säger hon.
Att klara sig utan telefonen gick bra. Däremot uppstod en annan jobbig situation.
– Det var en psykisk påfrestning att inte kunna träna och ta ut mig som jag brukar. Där måste vi ju hålla igen för att kunna ge allt under tävlingen. Får jag inte köra mina vanliga pass blir jag grinig och rastlös. Jag saknar den där känslan av välbefinnande som endorfinerna ger efter träningen. Det får mig att må själsligt bra.
Men blir det inte väldigt mycket ego av att fokusera så mycket på sin egen kropp?
– Jo, och mer än vanligt under tävlingen. Men man måste få vara lite ego och stolt över det man gör. Förut har jag varit en person som ofta gömt mig undan och låtit andra ta de mesta av utrymmet. Som barn var jag jätteblyg. Tränandet har gett mig självförtroende, säger hon.
Trots att insatsen är hög, träning nästan varje dag, tycker hon inte att hon offrar något. Att gå ut och festa är inget som roar henne, hon gillar inte att vara full och förlora kontrollen över sig själv, och dessutom är det inte värt en sämre träningsprestation dagen efter. Ett knep hon har för att hinna träffa vänner är att träna tillsammans med dem. Efter intervjun ska hon iväg och träffa en gammal kompis från Ö-vik och de ska köra ett löppass.
Atleterna dämpade dock inte Saras lust att utsätta sig för utmaningar. I slutet av augusti ska hon delta i nästa, då blir det Tough Viking som är en av landets tuffaste styrkeprov i tävlingsväg. Det är en hinderbana på 15 km som designats av specialister från Kustjägarkompaniet. Hindren består av eld, is, taggtråd, lera och amerikanska fotbollspelare och annat som man knappast skulle vilja utsätta sig frivilligt för.
– Det ska vara tufft, det är det som är roligt, säger hon som planerar att delta i Tjurruset senare i höst.
Och maran har hon redan klarat av på 3.28 timmar (4,2 mil).
Men alla tävlingar till trots, just nu står Sara Trolte inför sin kanske allra största utmaning. I våras avslutade hon 4,5 år av universitetsstudier och har sedan en vecka börjat sitt nya jobb som lärare i ämnena idrott och hem- och konsumentkunskap. Bakom sig lämnar hon en karriär som frisör.
– Det var roligt en tid men inte så kreativt efter några år . Dessutom fick jag ont i en axel av den statiska arbetsställningen.
Hon bor i Uppsala men har fått jobb i Upplands Väsby och är grymt förväntansfull. Att även få de ointresserade eleverna att gilla fysisk aktivitet är hennes mål.
– Då ska jag verkligen inte överföra min känsla för att prestera och tävla. Tvärtom. Där blir min uppgift att peppa, se alla elever och få dem motiverade.
När hon förklarar ämnet idrott låter det långt ifrån det som många av oss tragglade sig igenom.
– Det står inget i läroplanen om att man måste spela fotboll enligt Fifas regler. Det står inte ens att man måste använda en boll. Det får man utforma själv.
Kombinationen av ämnena idrott och hemkunskap passar henne utmärkt. Inte för att hon blivit matfixerad av allt tränande, men hon vet vad hon ska stoppa i sig. Hon äter en blandad kost och ser som sin mission att få ungdomarna att göra detsamma istället för att falla för trenddieter.
– Jag är verkligen ingen nörd när det kommer till maten. Men jag äter väl inte en kanelbulle varje dag, säger hon.
När vi skiljs åt är kvällen sen och mörkret börjar falla. När jag sneglar bakåt efter att ha sagt hej, ser jag på avstånd hur hon joggar iväg.