Tehilla Blad och Gustaf Mardelius i föreställningen "Johanna". Pilbågen har Aksel Morisse tillverkat av sin pappas gamla skidor.
Uppsalaförfattaren Danny Wattin skrev boken "Pojken i trädkojan" tillsammans med sin sons klass 2E i Eriksskolan i Uppsala för flera år sedan. Skådespelaren Aksel Morisses son gick i samma klass. Så träffades de båda kulturarbetande papporna och nu har de under fem år bearbetat boken till ett teatermanus till familjeföreställningen "Johanna". Den sätts upp på Uppsala stadsteater.
Hur är det att skriva ihop?
– Jätteroligt och inspirerande. Danny har skrivit en humoristisk barnbok som innehåller teman som naturen, civilisationen, barnet, vuxenvärlden och skolan. Jag gick igång på det. Vi började skriva filmmanus först, men sedan sa vi att vi gräver där vi står, jag är inom teatern, såklart att vi ska skriva för scenen, säger Aksel Morisse.
– Det var väldigt bra. Vi bestämde oss för fem år sedan. Vi åkte en vecka till Aksels lantställe på Österlen, vi satt och klurade hur vi skulle göra om boken till ett teatermanus, säger Danny Wattin.
Tomas Ebrelius står för musikarrangemang, kompositioner och spelar även fiol under föreställningen. Danny Wattin, författare, har skrivit manus tillsammans med Aksel Morisse, skådespelare och den som regisserar föreställningen.
Det var mycket att ta ställning till. Boken innehåller exempelvis en tam ekorre, men det skulle bli alltför svårt att ha med en ekorre på teatern. De bröt upp boken i olika scener, slog ihop flera karaktärer till ett fåtal. Båda gillar att spela musik och på den vägen utvecklades manuset vidare till en musikteater där Tomas Ebrelius både är kompositör och har arrangerat. Olga Morisse har också komponerat och sjunger i föreställningen. Vissa saker i boken har försvunnit, andra har kommit till.
Båda är överens om att arbetet tillsammans har varit prestigelöst och lekfullt men föreställningen är lite mer på allvar.
Den handlar om föräldralösa Johanna som bor ensam i en trädkoja i skogen och kan allt man behöver för att överleva. Men hon har aldrig lärt sig läsa. Hon möter den excentriska Molvidsson, en förläst enstöring som går med på att låtsas vara hennes pappa så att hon ska få börja skolan.
Föräldralösa Johanna bor ensam i skogen. Hon har aldrig lärt sig läsa. I föreställningen möter hon en förläst enstöring som går med på att låtsas vara hennes pappa så att hon ska få börja skolan.
Varför har ni valt att göra pojken, huvudpersonen i boken, till en flicka i föreställningen?
– Det är svårt att svara på men vi upplevde att balansen blev bättre så. Med den excentriska mannen Molvidsson i huset blev det bara pojkar och män om vi behöll honom som pojke. Sedan är det något som lockar med en kapabel tjej, något mer oväntat. Hon har släktskap med exempelvis Ronja Rövardotter, säger Aksel Morisse.
Clas Lassbo, Tomas Ebrelius, Sanna Hodell och Emma Beskow utgör orkestern i familjeföreställningen "Johanna" på Uppsala stadsteater. Tomas Ebrelius, Aksel Morisse, Olga Morisse och Danny Wattin står alla som kompositörer av musiken till föreställningen.
Blir det en korsvis befruktning av era båda konstformer?
– Ja, absolut! Vi är ganska olika, jag behöver lång tid att tänka, för mig kan det ta en vecka att klura ut saker medan Aksel som är skådespelare går in direkt i en situation, säger Danny Wattin.
Morisse håller med:
– Verkligen. Ett författarskap som Danny Wattins gör att han kan grunda en hel värld, skillnaden är att en bok kan man lägga ifrån sig, där finns inte samma krav på dramaturgi som det är i en teaterpjäs. Han har också lärt mig disciplin och att våga att bara börja skriva. Vi har varit väldigt raka, det har varit ett smärtfritt lustprojekt, säger han.
Författaren Danny Wattin och skådespelaren Aksel Morisse har tillsammans skrivit manus till Uppsala stadsteaters föreställning "Johanna" utifrån Wattins barnbok "Pojken i trädkojan".
De båda följs åt även på sönernas fotbollsträningar.
– Det har inte gått att prata om att skriva teatermanus med Aksel under en fotbollsmatch, han är helt uppslukad av fotbollen, säger Danny Wattin.
Aksel Morisse skrattar gott innan han svarar:
– Nej, jag är inte superintresserad av teatermanusets dramaturgi när jag tittar på fotboll. Då försöker jag visa Danny med mitt kroppsspråk att nu pratar vi inte, vi tittar på matchen.