Det är första gången Rakel Wärmländer spelar i Uppsala och hon gör det med en föreställning som ligger henne varmt om hjärtat.
– Det är en viktig föreställning för att göra Nora hörd. Syftet är att visa strukturer i samhället och hur ungas psykiska ohälsa ser ut idag, säger hon.
Själva formen, en avskalad entimmesmonolog, innebär en utmaning för henne.
– Vi har valt en stram form. Fokus ska vara på Nora. Att visualisera det hon blivit utsatt för hade bara känts patetiskt och obehagligt. Personligen är det ett påfrestande arbete eftersom jag går in i Noras värld. Samtidigt känner jag att jag har levt ett väldigt bra liv så jag kan ta lite ångest.
”Den fastspända flickan” är baserad på en radiodokumentär av Daniel Velasco, och Nora (som egentligen heter något annat) finns på riktigt. Det gör att arbetet för Rakel Wärmländer blir extra speciellt.
– Jag är glad och stolt att få förvalta Noras historia. Hon har också varit med under framväxten och varit behjälplig i pjäsens konstnärliga process. Det får man inte tappa bort, men man måste komma ihåg att det fortfarande är en tolkning. Jag berättar Noras historia, men jag spelar inte Nora.
Den tidigare länspolismästaren i Uppsala, Göran Lindberg, är en av männen i berättelsen. Men fokus ligger vare sig på honom eller på de andra förövarna.
– Fokus ska vara på Nora, det har pratats nog om de här gubbarna. Det här handlar inte om en man eller en företeelse. Det handlar om tusentals män och de kan heta vad som helst. Nu råkade det bara vara en polischef i just det här fallet.
Rakel Wärmländer är just nu också bioaktuell i ”En underbar jävla jul” av Helena Bergström. Hon började filma den på nätterna samtidigt som monologen repeterades på dagarna.
– Det var såklart jobbigt för att dygnet bara har ett visst antal timmar, men känslomässigt tror jag att det var bra. När man gör en föreställning som ”Den fastspända flickan” går man in i den världen. Då är det skönt att vara tvungen att pausa, fika och skratta för att få ett avbrott från det sorgliga.
Efter varje föreställning följer ett eftersamtal. Det är ofta i det som publiken landar i budskapet, menar Rakel Wärmländer. Det görs också två skolföreställningar på Reginateatern.
– Vi har spelat för gymnasiet för att det ofta är i den åldern det börjar spåra ur om de vuxna inte finns där och vågar se vad som händer. Vi vuxna måste också ställa oss frågan hur vi vill ha vårt land och hur mycket pengar vi vill lägga på våra ungdomar?
Att lyckas navigera mellan konst och politik kan vara svårt, men Rakel Wärmländer tycker att man har lyckats och att föreställningen lämnar publiken med ett viktigt budskap.
– Berättelsen och formen är så stark. Jag tycker att vi har lyckats göra en föreställning som är konstnärligt försvarbar samtidigt som den är intressant och samhällsrelevant. Budskapet jag hoppas att man tar med sig är att vi ska börja våga se varandra och lägga oss i varandras liv mer. Det är väldigt basic egentligen, säger hon.