På fredag 29 maj är det premiär för pjäsen som arbetats fram av de tolv ungdomarna i ensemblen tillsammans med regissören Maria Trost och koreografen Melody Sheikh. Från början var tanken att det skulle bli ett antal föreställningar på stadsteaterns scen Ettan. Men på grund av coronautbrottet premiärvisas filmen i stället på Uppsala stadsteaters Youtube-kanal. Därefter kommer man även att kunna se filmen på teaterns hemsida.
Ensemblen har funnits sedan 2013 och har varje vår sedan dess satt upp en scenföreställning som fokuserar på de medverkandes egna erfarenheter och berättelser. I år ingår tolv ungdomar i ensemblen. Alla är tjejer eller unga kvinnor mellan 16 och 20 år. Att inga killar är med beror bland annat på ämnet. Den här gången utgår allt från hur det är att vara tjej i "världens mest jämställda land".
– Det stora temat i "Lost in space" handlar om hur det är att vara tjej eller ung kvinna i dag. Hur mycket plats får man egentligen ta och hur ska man se på de "tysta" regler som finns? Det kan vara mycket förvirrande, säger Kajsa Oppitz, en av de medverkande.
Emilia Hellsten fyller i:
– Det spelar ingen roll hur lite eller mycket plats man tar, det blir ändå fel på något sätt.
Hanna Stenbeck Straarup menar att normerna ofta handlar om härskarteknik. Alla aspekter av en kvinnas personlighet ska nagelfaras.
– Om en ung kvinna har för täckande klädsel betraktas hon som pryd, är hon för lättklädd ses hon som en slampa. Är hon för smart blir hon en besserwisser, och är hon inte så smart reduceras hon till en bimbo. Vi ska vara både smala och kurviga, både oskulder och sexiga, suckar hon.
Kajsa Oppitz, Amanda Pettersson, Hanna Stenbeck Straarup och Emilia Hellsten är överens om att normerna blir tydliga mycket tidigt i en flickas liv.
– Vi är helt enkelt inte lika mycket värda, säger Hanna Stenbeck Straarup
– Alla tjejer blir i sin vardag då och då diskriminerade på grund av sitt kön, säger Kajsa Oppitz.
De fyra menar att man inte kan skylla enbart på killar och män. Snarare beror diskrimineringen på hela samhället. Förväntningarna på hur man ska vara och uppföra sig finns i de flesta sammanhang.
Vilka bör se pjäsen, tycker ni?
– Alla egentligen, inte minst ungdomar och tjejer som fått höra att deras åsikter är oviktiga och att deras röster inte är värda att höras, säger Kajsa Oppitz.
Pjäsen har processats fram som ett grupparbete enligt devisingmetoden.
– Det har fungerat bra. Vi har fått ihop en pjäs utifrån många enskilda berättelser. Har vi haft olika åsikter så har vi kunnat prata ihop oss. Respekten inom gruppen har varit stor, säger Amanda Pettersson.
Åtta av tjejerna medverkar på scenen, de övriga fyra har andra arbetsuppgifter. När projektet startade kände de inte varandra, men under arbetet har ett starkt systerskap växt fram.
– Den här gången ville vi bara ha tjejer i gruppen. Vi ville undvika debatter och konflikter och i stället låta just de här tolv tjejerna ge sin syn på frågorna. Och det har blivit en pjäs som formats av deras berättelser. Det är inte säkert att precis alla tjejer kommer att känna igen sig, säger Melody Sheikh.
Att det blir en filmad version i stället för ett antal föreställningar på teatern tar gruppen med ro. Och att filmen läggs ut på nätet kan säkert göra att den når en större publik. Precis som ensemblen vill.
