Klas Abrahamsson och Erik Gedeon, som låg bakom publiksuccén Evigt ung på Uppsala stadsteater för ett par år sedan och som även gjort det uppmärksammade sångdramat Ingvar om Ikeagrundaren Ingvar Kamprad, är nu tillbaka på Stadsteatern med ännu en musikföreställning. I Min vän fascisten, som hade urpremiär på Malmö stadsteater för ett år sedan, har barnen från Astrid Lindgrens Bullerbyn vuxit upp och blivit krisande medelklass.

I pjäsens början samlas de alla, förutom Kerstin som ligger nerknarkad på ett behandlingshem, i den svenska sommaridyllen för att fira några härligt sköna semesterdagar tillsammans.
Snart händer dock det som inte får hända, det som svensken i allmänhet kanske fruktar allra mest: Det blir dålig stämning.

Detta främst för att ett annat svenskt tabu brutits; det har börjat pratas politik. Det dröjer inte länge förrän de en efter en börjar sjunga ur sig de fördomar som ligger och skaver under den välpolerade ytan, innan de tvångsmässigt, på typiskt medelklassmanér, måste lätta på det dåliga samvetet över hur privilegierade de trots allt är.

Sången om hur fantastiskt det är att ”varken ha cancer eller vara CP”, är en av föreställningens riktiga mitt-i-pricken-stunder.
Visst, de är gravt förenklade stereotyper allesammans. Men det är liksom det som är poängen. Denna samling förvuxna Bullerbybarn fungerar som ett slags stiliserade skrattspeglar. Men visst kan man tycka att det är ett rätt så tryggt och ofarligt objekt att göra sig lustig över.

Medelklassen med dess ångest och neuroser är ju inte direkt underrepresenterad i kulturen. Första akten är också, om än skamlöst underhållande, också som satir betraktat rätt så uddlös.

Det är först i andra akten som det blir vasst på allvar. I slutet av första akten dyker nämligen Fridolf upp mitt i idyllen, iförd full nazistmundering, med svastikan runt armen och med geväret i hand. Om stämningen till en början var dålig, blir den nu mest bara förvirrad.

Det visar sig dock att Fridolf har levt isolerad på en ö, att han funnit morfars gamla nazistuniform på vinden och att han levt i fullständig okunskap om det fascistiska arv han ärvt. Nu får de självgoda medelklassmänniskorna chansen att civilisera och politiskt skola den nyfunne vännen. Det resulterar i en del inte så lite elaka raljeringar över den svenska partipolitiken.

Snart har de dock tillsammans drömt ihop ett alternativ, ett flumparti med idealistiska visioner där alla ska med. Men Fridolf får till slut bittert erfara sina partikamraters bristande engagemang, deras politiska slapphet, den existentiella tomhet deras liv rymmer. ”Jag ska aldrig bli som ni”, skriker han till dem, samt till oss i salongen. Och här blir det laddat och farligt på allvar. Andra akten är lika lysande underhållning som vass satir.

Klas Abrahamssons och Erik Gedeons pjäs, där samtliga repliker är sjungna, är både text- och musikmässigt välskriven. Det som gör den här föreställningen verkligt sevärd, ja närmast till ett måste, är dock den genomgående starka, välsjungande och stundtals helt charmanta ensemblen. Ibland verkar de rent av ha lika roligt som oss i publiken.
Det ser med andra ord ut att kunna bli ännu en publiksuccé för Abrahamsson och Gedeon på Stadsteatern. I så fall en mycket välförtjänt sådan.