Teater kan vara ett sätt att prova tankar om livet, om hur man ska leva och vad ens motiv till valen kan vara. Den brittiska dramatiken David Hares pjäs, Vinterkärlek, är ett tydligt exempel på åtminstone två olika livshållningar som gestaltas i teaterns form.
En gång har överklasskvinnan Tyra och arbetarklassmannen Tom haft ett förhållande, trots att han då var gift. Det har gått en tid sedan de separerade. Hon har utbildat sig till lärare och valt att bo och arbeta i socialt belastade områden i London. Han har börjat tjäna mycket pengar på sina restauranger och lever ett materiellt lyxigt liv. Nu återses de. Tom är tyngd av sin frus död, Tyra lite upplivad av att Toms tonårsson Edward sökt upp henne. Det är läge för en uppgörelse mellan Tom och Tyra. Vad hände? Varför valde de som de gjorde?

Den nystartade Teater C har valt en av Uppsalas minsta scener för att sätta upp denna pjäs. De har sin spelplats intill trappräcket på Reginateatern, där de klämt in ett bord och två stolar. Alla möbler är klädda i tyg. Befintliga dekorelement som ett fönster mot Trädgårdsgatan och samma trapp som publiken kommer in från används fiffigt i iscensättningen.
En av vinsterna med den extremt lilla scenen är att skådespelarna kommer mycket nära sin publik. Vi kan följa minsta skiftning i deras ansikten "i närbild". Å andra sidan gör spelplatsens minimala utrymmen det svårt för skådespelarna att röra sig. Uppsättningen stannar därför vid att vara bokstavligen en diskussionspjäs, ackompanjerat av finstämda själsliga skiftningar i skådespelarnas ansikten.
Det är gott nog och i synnerhet Ulrika Fryckstedt tycks känna sig avspänt hemma i rollen som Tyra och levererar ett sällsynt levande minspel. Mattias Lenhoff har ett kantigare förhållande till sin "uppkomlingskrögare" Tom, medan unge Sam Kessel fint får fram tonårig förlägenhet hos Edward.

David Hare, född 1947, är här kanske mest känd för sitt hyllade manus till filmen Timmarna, men han har skrivit åtskilliga fler filmmanus och är en av Storbritanniens mest spelade dramatiker. I Sverige har hans pjäser spelats ibland, senast Två kvinnor på Stockholms stadsteater 2005 och Riksteatern turnerade med Vinterkärlek 1997.
Det är ingen stor pjäs, för oss som har tampats med Lars Noréns relationsuppgörelser på liv och död från teaterscenerna är detta en mild, gränsande till lättsam, västanfläkt. Men föreställningen fungerar som en stillsam och lågmält engagerande diskussion om hur man kan leva sitt liv.