Det är sex och känslor som står i centrum i Linus Tunströms uppsättning Anna Karenina. Anslaget är tydligt redan i öppningsscenen. I en vit björkskog döljer sig okontrollerade passioner och ramar in den ryska aristokratins familjeliv. Maja Ravns scenografi och hennes kostymer av tidlös elegans är det i uppsättningen som bäst fångar de olikartade karaktärerna hos de tre kvinnor och fyra män runt vilka detta erotiska spel kretsar. Bland ormbunkar, motorsågar, jakttorn och hopptorn och starka ljudeffekter finns ömsom övertydlig ömsom grumlig symbolik för de starka passionerna. Linus Tunström har gjort Leo Tolstojs rika roman till ett drama om olika förhållningssätt till erotik, passion och familjelycka, eller ”familjelycka”, för i detta drama existerar inte den möjlighet till lycklig äktenskaplig förening, som Tolstoj mellan mogna själar ändå ville tro vara möjlig.

De tre mångbottnade kvinnorna i romanen, Anna, Dolly och Kitty, och de fyra männen Karenin, Levin, Stepan och Vronskij har blivit typer utan några fasta psykologiska konturer. Särskilt männen framträder snarast som tidlösa karikatyrer. Dollys man Stepan (David Rangborg) är en lättsinnig charmör. Karenin (Tobias Hjelm) är en känslokall streber. Vronskij (Peter Viitanen) är dumdryg playboy och Levin (Jakob Hultcrantz Hansson) uppfattar sig själv som en romantisk tänkare. Ingen av dem blir på djupet påverkade av de känslodramer de genomlever i Linus Tunströms regi och publiken lämnas också tämligen opåverkad av de fem exempel på kärleksrelationer som dramat visar upp. Det är svårt att ta dessa kärlekspar på allvar och det känns som att Tunström inte själv tar dem på allvar i det virrvarr av känslor som de utsätts för. Så finns till exempel brist på aktning i gestaltningen av den förtvivlade Dolly, ständigt bedragen av sin Stepan och utsliten av alla de barn hon fött honom och alla de pengar han gjort av med. Dolly saknar den omedelbara kontakt med sitt känsloliv och det är det omedelbara verkställandet av känslor som denna uppsättning hyllar i Anna Kareninas gestalt.

Motbilden till Anna Karenina är i romanen Dollys lillasyster Kitty. Det är henne Vronskij roar sig med innan han träffar Anna och det är hon som djupnar av den kris som Annas och Vronskijs förhållande framkallar, så att hon därefter som en jämbördig kan kan gifta sig med Levin. Något av den utvecklingen från flicka till kvinna finns med i Elisabeth Wernesjös dock alltför trubbigt charmiga gestaltning av den intelligenta Kitty. Bland kvinnorna i romanen är det hos Kitty Tolstoj har sina sympatier. Hon är den enda kvinnan som inte bara med sina passioner utan också med sin sin hjärna får pröva de moralfilosofiska frågor kring kristendomen som romanen är full av, men som Tunström lämnat utanför sin tolkningsram. Inte heller Levin – Tolstojs alter ego - ges tillräckligt intellektuellt utrymme i Jakob Hultcrantz visserligen fysiskt trovärdiga gestaltning.

Dramaturgiskt är det en skicklig iscensättning av romanen som Armin Kerber och Linus Tunström har gjort. Flertalet av romanens berömda nyckelscener finns med och som ett medel att återskapa något av romanens mångbottnade förståelse för karaktärerna och kärleksberättelsens händelseförlopp citeras också beskrivande partier ur romanen. Ändå blir helhetsbilden av föreställningen så vag och vissa scener är rent obegripliga, som till exempel när Levin friar för andra gången till Kitty. Bahar Pars är den enda som genomgående spelar så att man tror henne om att ha fått en viss förståelse för sin karaktär.

Anna Kareninas val att följa sina passioner tilltalar förstås vår tid, men pjäsen präglas alltför mycket av vår estetisk-ironiska och erotiskt utlevande samtid. Bahar Pars blir föreställningens centrum och den enda av skådespelarna som spelar helt nära publiken på den ramp som byggts ut från scenen. Det är Anna Kareninas kompromisslösa sätt att älska som dramat håller fram som ideal. Varför Linus Tunström för sin tolkning har valt detta för vår tid minst överraskande spår om hur erotiska dragningskrafter kan styra våra liv förblir för mig obegripligt. Det blir alltför enkelt och förutsägbart och har så litet att göra med Tolstoj att man slutligen undrar varför romanen använts som underlag för pjäsen?